- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 4. Guvernanten ; Pastors-Adjunkten : Genremålningar /
103

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

aSaken är mycket enkel, herr major, Adelaide —»

«Förlåt, nej fröken Adelaide», rättade majoren med någon
stolthet.

«Nå väl, fröken Adelaide och jag hafva dagligen varit i
hvarandras sällskap, jag fann allt flera fullkomligheter i hennes goda
hjerta och hennes bildade förstånd, hon blef mig alltmera dyrbar —»

«Lirum, larum, det der kan jag alltihop utantill», sade
majoren, <dntet af allt det der klifset. Nå?»

«Ja, för att komma till saken, jag blef kär, grufligt kär,
herr major, men vi träffades aldrig ensamme, jag fick ej tala, fick
ej röja hvad mitt hjerta kände.»

«Jaha, det var rätt bra», yttrade majoren, «nå, vidare?»

«Men en dag så», fortfor löjtnanten, «gaf jag henne en liten
blombukett, som jag plockat i trädgården; jag vet ej huru det
kommit sig, men det hade kommit en förgät-mig-ej deribland.»

«Ack så for innerligen sött», yttrade majoren, «titulus talar
genom blommor. — O, det var charmant! — nå det var en
för-gät-mig-ej deribland?»

«Och vid middagen såg jag att Adel.... fröken Adelaide
fastat den i sitt skärp — en glad aning genomfor mitt hjerta.»

«Nå, hvart tog han sedan vägen», röt majoren, «de der
förbannade aningarne, som flyga som gikten än i hufvudet och än i
hjertat; vet, herre! jag har sett folk, som hafva aningar i ryggen
— nå, en aning flög genom herms hjerta?»

«Jag böljade hoppas», återtog löjtnanten med ett fint smålöje
öfver majorens vrede, som verkligen föreföll något löjlig, «och då
jag på ett ögonblick fick nalkas henne utan att ni och er fru
märkte det ...»

«Var jag inne? jag sjelfl» ropade majoren, «nå nu går
skammen på torra landet.»

«Ja visst, herr major, ni omtalade just ett af edra
ungdoms-afventyr. Jag fick», fortsatte löjtnanten, «blott ett ögonblick
nalkas henne, då grep jag tillfallet i flykten, pekade på minnets
blomma och frågade: för hvem vågar jag upptäcka mig först, för
er pappa eller mamma? Fröken rodnade. Svara! bad jag, svara,
kanske ej mer detta ögonblick återkommer. Då kastade hon en
talande blick på mig och gick till sin mor.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/4/0111.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free