Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Låt höra! å propos, det är satans qvickt, ha, ha, ha, allt
h?ad han skrifver», interfolierade kapten Wassbuk.
»Lagom qvickt», sade kommerserådinnan och kastade en
genomborrande blick pä ungkarlsskalden. «Läs upp det, hon min lilla
mamsell, men sakta, för kapten.»
«Ja, efter befallning», sade mamsell Gallstén, och började:
«Med armarne i kon högtidligt,
Liksom Napoleon, de stå.»
«Dermed menade han ingen annan än just häradshöfdingen
Quickel-qvist och notarien Groblad, som hela aftonen omgåfvo de stackars
barnen», sade kommerserådinnan.
«Liksom Napoleon de stå,»
fortfor mamsell Gallstén,
«Och kurtisera så olidligt
De sidenklädda pigor små.»
»Hör kapten? pigor, sidenklädda pigor, det är alltför artigt»,
inföll kommerserådinnan.
«Som flitigt på sin näsduk nappa,
Ty lätt koncepterna de tappa.»
«Det der skall vara min dotter, min lilla Amy, och hennes
kusin», sade frun upplysande, «det är ju alldeles oförskämdt.»
«Men, å propos», yttrade kaptenen, «det är väl ej gifvet, att
han menade just dem, ha, ha, ha, på min ära jag det ej tror.»
»Kapten må tro hvad kapten behagar», inföll frun, »men det
är temligen klart, då ingen annan än min dotter och lilla Betty
voro klädda i siden. Gudi lof att vi ha räd låta våra barn få en
paryr passande efter deras stånd. Nog af, jag tål ej den karlen.»
Nu hade klockan slagit half sju och stadens amatörer, bland
hvilka häradshöfdingen Quickelqvist var den förnämligaste, började
stämma sina fioler efter en flöjt, som anblåstes af bokhållaren
Mandelblad. Det blef ett klinkande och ett strykande, så att man
ej kunde observera något af allt sorlet bland åhöraremängden;
slutligen började ouvertyren, hvari sjelfva konsertgifvaren ej var
med. Ändtligen var den slut och herr Stainhofer inträdde genom
en fonddörr och bugade sig för publiken, som med lifliga
bravo-rop och handklappningar helsade den frejdade konstnären. Det
var en medelålders man, hela hans yttre visade att hans själ
framför allt annat varit verksam, de tankfulla ögonen, den hvita,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
