Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genast och majorskan bestänkte henne med eau de cologne.
Majoren åter vinkade åt sin vän, doktor Bernhard, som stod ett stycke
längre bort, och när stycket slutades och applåderna dundrade
genom salen, hade Lotta så pass återhemtat sig, att majoren kunde
fora henne hem.
Det blef en uppståndelse i hela salen. Kapten Wassbuk påstod,
att det var folkträngseln som förorsakade mamsellens dåning; en
och annan ungkarl påstod, att guvernanten velat göra sig bemärkt
och dånat för att väcka deltagande hos någon stadens Antinous
eller Adonis eller hvad man ville kalla honom. Mamsell Gallstéi^
påstod att det var ett för trångt snörlif, och kommerserådinnan
att det var förargelse öfver att vara ett tjenstehjon, som ej
bemärktes, som förorsakat illamåendet. Imedlertid fortgick konserten
till allmän förtjusning och belåtenhet; ty Stainhofer var omtalad
med beröm i Stockholmstidningarne och hade spelat för de
kunglige, och således måste Skråköpingsboarne vara förtjusta och
upp-lyftade af blott pligtskyldighet.
När Lotta kom hem, bäddades hon ner af den försigtiga
majorskan, som sedan lik en god mor satte sig vid hennes säng.
«Säg mig, min vän», sade den goda frun, «du blef väl sjuk af den
starka värmen?»
«Nej, nej», sade Lotta och skakade på hufvudet, «nej, men
de der tonerna grepo mig på ett så förunderligt sätt; så spelade
alltid min stackars bror Georg. Ack, så kan endast han spela —»
«Din olycklige bror!» sade frun, medlidsamt tryckande den
sjukas hand, cctänk ej på honom, det blott upprör dig.»
«Nej, det gör det ej, denne Stainhofer är min bror, jag
kände honom genast, det kan ej vara någon annan än min bror.»
«Men, mitt barn», sade majorskan med ett tviflande leende,
«men herr Stainhofer är ju tysk, inbilla dig ej sådant, det är ju
rent af omöjligt.»
«Säg ej så», bad Lotta, «jag igenkänner min olycklige brors
drag, de äro stela, marmorlika, men likväl hans, och denna
variation, ingen annan än han och allra minst en utländning kunde spela
den så karakteristiskt. Georg var en skicklig musikus, ack, jag
har som barn tusende gånger hört dessa ömsom glada, ömsom
klagande toner, som han ännu låter sitt instrument sjunga: hvarje
ton, hvarje blick är Georgs — det är han.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
