Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad skall väl veriden säga? ropade hela veriden, utan att
en enda kande svara på frågan.
Ändtligen var Lotta åter frisk och majoren afreste, åtföljd af
Georg, som nu beslutat sig att återse sin mor, det måtte kosta
hvad det ville. Han ansåg detta möte nästan som en penitens,
för att aftvå sin skuld, det plågade honom och han tyckte, att han
borde genomgå allt, för att försona det hans nngdom och
oerfarenhet brutit.
Sedan man några dagar hvilat ut på Björkvik, reste han och
Lotta till Witomta stom, till den gamla modren, som ej anade
något om, att hennes Georg var så nära, den kära sonen, som
hon aldrig glömde i sina aftonböner, oaktadt hon trodde honom
död längesedan. Det var en solrik sommarafton, då vagnen
stannade framför den lilla byggnaden, der de begge gummorna bodde
i frid och endrägt. Lotta gick in och mötte sin mor i dörren.
«Ack se, Lotta», ropade gumman; «ack, herre Gud! det var
länge sedan du var hemma hos mig, hela åtta eller tie år sedan
— kors hvad du har blifvit stor! men Gud bevare hvad du har
blifvit mager och blek och du är bara barnet.»
(Jag kan just ej säga det», svarade Lotta småleende, «jag är
tjugunio år gammal.»
(Jaha, det var sant», sade gumman; «kom nu in till ma bonne,
som alltid läst för mig dina franska bref — in i mitt rum kan du
icke gå, ty der håller jag på att färga garn, löfgult, du kan tro
det blir vackert.»
Georg qvarblef vid vagnen, han ville ej komma in, förrän
Lotta gaf honom ett tecken, då hon forberedt modren på hans
ankomst. Knappt hade Lotta helsat på ma bonne och kommit de
begge goda gummorna i ro, förrän hon böljade leda samtalet på
Georg.
«Huru längesedan», frågade hon, «är det Georg reste från oss?»
«Ah! Lotta lilla», svarade modren, «tala ej om honom, det
var väl omkring femton år sedan, eller fjorton, jag mins icke så
noga; ja han är väl längesedan död och begrafven.»
«Nej, min mor», återtog Lotta och darrade på rösten, (jag
kan kanske säga till er, min mor, som Frälsaren sade till
höfvids-mannen: Din son lefver.»
«Åh nej, Lotta lilla!» suckade modren, ((det kan du icke säga.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
