Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfverstinnan satt och läste om nätterna. Fordom, så sade man,
hade öfverstinnan varit en glad och intressant sällskapsmedlem,
men sedan hennes man och derefter en flicka dött, hade hon
lem-nat verlden och lefde för sig sjelf med sina minnen. Fruarne
gjorde i början försök att inträda i det tillslutna huset, men
beständigt erhöllo de till svar, att öfverstinnan var borta, eller sjuk
eller eljest hindrad, så att fruarne snart förstodo, att det ej lönade
mödan att längre söka att förskingra hennes enslighet.
Den ena underliga menniskan älskar den andra, och deraf
kom det sig, att mamsell Åkerlind, oaktad t hon ej kände
öfverstinnan, likväl intresserade sig för henne och med ett slags
längtan såg upp åt fönstret, der det darrande ljuset hvarje afton
flämtade så hopplöst och ensamt. En händelse gjorde, att mamsell
Åkerlind träffade öfverstinnan ute, och snart var
vänskapsförbundet knutet mellan begge dessa närslägtade själar, och snart
derefter besökte lärarinnan i flickskolan sin vän midtöfver gatan.
Hon fann en nätt och snart sagdt briljant våning och ett
fruntimmer lika rikt på snille som på känsla. Ett porträtt af en
äldre man och ett annat af en skön flicka hängde på väggen i
hennes sängkammare. «Det är mitt sanctuarium», yttrade
öfverstinnan då hon såg, att hennes gäst beundrande stannat framför
den sköna flickans bild. «Det är mitt allraheligaste, och derföre
har jag här bilden af min flicka och hennes far.» Mera sade hon
icke, men det sågs i ögat och i hvarje anletsdrag, att dessa få
ord inneburo mera än hon ville uttala.
Småningom infördes likväl öfverstinnan i den lilla
vänskapskretsen och fann sig väl deraf. Hon, som förut förebrått sig att
hon ej kallat flere läkare till sin Augustas dödsbädd, fick veta af
doktor Bernhard, att sjukdomen var obotlig, att ej någon
menni-ska kunnat hjelpa den. Det var en tröst för den arma modren,
som genomgått dessa marter af sjelfplåga, hvilka öka tyngden af
hvarje förlust, ty det är sorgens tröstlösaste sida, att den alltid
sammankedjar sig med samvetsförebråelser, om äfven dessa skola
hemtas ur luften; ett hårdt ord, en kall blick mot ett barn som
dör, faller tillbaka med centnerstyngd på det arma modershjertat,
och en vindpust, en blommas doft, som man låtit älsklingen
inandas, blir ansedd som en dödsorsak. Det finnes få, hvilka med
passion älska sin make och sina barn, som ej, då de falla bort,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
