Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och lefver fri från sina fordna band och rör sig inom en mera
utvidgad sfer; men det är förlusten af livad vi ega kärast, som gör
oss skicklige till denna frigörelse, ty utan desse, skulle lifstrådens
afslitning ske med smärta, nu åter växer hon af, hon bortvissnar
utan att vi känna det, sorgen stänger igen de ådror, som
sammanbinda oss med jorden, så att de bortdö och förtvina, och
öppnar dem, som i ett annat lif skola genomströmmas af evig
salighet, liksom då barnets lungor vidga sig och hemta luft föt första
gången dess samband med modren slites, och den åder, som
sara-manknöt dem begge, upphör att slå. Så är det nödvändigt»,
tillade den gode läkaren, «det är således nödvändigt, att just det
käraste ryckes ifrån oss, ty vi skulle eljest’ vilja lefva evigt och
evigt förblifva de ofullkomliga varelser vi äro; men försynen har
velat att vi skulle varä en öfvergångslänk. Liksom växtdjuret är
det mellan växt och djur, skulle menniskan vara det mellan djur
och ande, och vår fader, den milde, gode fadren deruppe, vill att
vi ej skola klaga när bandet brister. Det är således ej
förbannelse utan en välsignelse, som hvilar öfver oss då vi mista allt
här i lifvet och stå isolerade, utan stöd. Vi äro då på vägen att
utan saknad och utan smärta frigöra vår ande, då Gud så vill.»
«Jag kan sluta min lilla betraktelse», sade ändtligen doktorn,
«med några verser, fulla af känsla och sanning, som jag nyligen
läst i en landsortstidning. De passa till vår berättelse och jag
kan dem utantill; författaren J. U. Run stedt har kallat dem:
När Gud så vill.
Jag vet en lund, der minnets blommor gro
Uppspirade på dödens rika säden,
Der fridens englar inne stilla bo
Och vindens harpor susa uti träden,
Der templet tronar på sin vigda grund,
Lugnt lyftande bland lifvets stoj och hvimmcl
Sin spira upp, när stjernan gör sin rund,
När solen strålar uppå höghvälfd himmel.
Den lundens skugga, ack! jag längtar till
När Gud så vill.
Så tyst och stilla, o! jag vet ett hus,
Hur mången ryser ej för denna boning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
