Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och ynglingen läste den ena psalmen efter den andra, om
tälamod i fattigdomen och om hoppet, det rika hoppet, om tron
och förtröstan. De begge gamlas ansigten strålade af fröjd, och
den blinda riktade sitt insjunkna öga mot höjden, liksom hon sett
en himmel öppen för sig. D& och då kastade Fredrik en blick
öfver boken och såg då de begge svaga gummorna sitta der
framför sig i djup rörelse. Det var länge sedan de haft en sådan
fröjdeafton. Han kände i detta ögonblick, klarare än någonsin
förut, en inre dragning till dessa arma, glömda och föraktade
menniskor, som, undangömda för verldens blickar, söka Herren,
— och som så förtröstansfullt vänta att finna honom. Han tyckte
sig liksom ålagd att trösta och glädja. En ny, ljus och skön
lef-nadsbana öppnade sig på en gång för gossen. Ack, tänkte han,
kan jag bättre använda min lefnad, än i Guds tjenst och för att
lysa och leda mina syskon; glädjas med dem då de äro glade och
söija med dem då de sörja.
Läsningen slutades, och de begge fattiga tackade gossen för
hans möda.
«Jag har intet», sade den blinda och famlade efter honom,
tills hon fattat hans hand mellan sina; «jag har intet att ge er,
utom tack och Guds välsignelse ... är ni nöjd med det?»
«Ja, ja, mer än nöjd», yttrade Fredrik och tryckte den
skrumpna handen. «Ja, kära gumma, mer än Guds välsignelse kan ingen
gifva mig. Jag skall komma till er hvarenda söndagsqväll och
läsa för er, om ni vill, läsa mycket vackert för er.»
«Tack, täck!» ropade gummorna, under det Fredrik letade sig
ned för trapporna, och ännu der nere hörde han ett «Guds
välsignelse» uttalas ofvanför sig.
Det yrade utanför, men Fredrik stannade ändå och såg upp
åt det enda upplysta fönster, som fanns på hela byggnadens
baksida. En underlig, man kan nästan säga stolt, känsla flög igenom
honom, då han såg ditupp — der suto ändtligen två menniskor,
aom han kunde trösta och hjelpa; två varelser, som, utom honom,
egde intet pä jorden. Förut, tänkte han, var jag den bönfallande,
den som behöfde andra — jag gör det ännu; men jag är ifrån
detta ögonblick i stånd att hjelpa andra, så fattig jag är; jag kan
läsa Guds ord för de arma, som sitta i mörkret och om hvilka
ingen vårdar sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
