Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
några gånger då Filip samtalade med sin syster och begge de
samtalande på en gång rigtade sina blickar på hans resliga figur,
der den stod som en Apollobild stödd mot kakelugnen. De talade
om honom, ganska säkert något godt; men de talade dock om
honom, och det var nog att göra honom misslynt. Men det var
icke. nog dermed; Filip kom till honom och fattade hans hand.
«Du skall helsa på min mor och syster — kom, Fredrik! de känna
dig förut.» Fredriks aning hade inträffat, han skulle ut på det
hala, skulle tala med en förnäm fru, med sjelfya baronessan på
Klintinge, och med en vacker fröken. Han vågade dock icke dröja
för att synas blyg, emedan detta just var händelsen, utan tog ett
raskt beslut och följde sin vän fram till friherrinnan och fröken«
Det är ej möjligt att beskrifva huru förlägen den stackars gossen
var då han stod framför damerna — det var alldeles nytt for
Ijo-nom; men den goda friherrinnan ledde så skickligt samtalet, att
Fredrik nästan trodde sig hafva talat rätt bra, innan han hunnit
med mera än sina enstafviga ja och nej, och inom få ögonblick
tyckte han det ej vara svårare att tala med sina nya bekantskaper,
än med sjelfva Filip.
Fröken Julia Nordenstråle var femton år, ett skönt barn, och
liflig och glad, såsom man bör vara vid den åldern. Etikettens
tvång hade ej ännu gjort henne missmodig och trånghjertad; hon
var nog oskyldig att vara fri och nog fri för att vara glad. Hon
talade derföre med Fredrik liksom med en gammal bekant; de
berättade hvarandra om sina lekar som barn, och Fredrik omtalade
sina och Filips favoritnöjen och kom således att äfven nämna o«n
bollkastningen.
«Och vet du, Julia», inföll Filip, «den der bollkastningen gör,
att Lindner beslutat sig att blifva prest.»
«Prest! Vill herrn bli prest?» småskrattade Julia. «Jag tyo
ker att herrn skulle bättre passa till officer.»
«Prat!» yttrade lektor Klasmark. «Jaså, Lindner vill bli prest?»
«Ja», svarade Filip, och nu omtalade han hela historien. Filip
framställde Fredriks söndagsläsning för gummorna litet komisk, och
Fredrik stod der som på nålar; han vågade ej se på den glada
fröken, ty han visste förut, att hon skulle skratta åt honom; och
det var så underligt i hans själ — han tillät lektor Klasmark och
Filip skratta — men att hon skulle göra det, smärtade honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
