Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvudet, då deremot prosten var dess Dairi, och var således lika
mån om sin makt som sin höga förebild i Nangasaki.
Fanjunkaren hade redan förut varit illa stämd mot presterskapet, som haft
åtskilligt att anmärka mot hans krogrörelse, men blef det i
synnerhet mot den nya pastorn, emedan hans hustrus kusin,
komminister Trutén, varit på förslaget och blifvit förbigången, oaktadt
«sin magister-examen», såsom fanjunkaren uttryckte sig.
Förhållandet var således spändt emellan fanjunkaren Thrauström och
prosten Klasmark, allt ifrån första dagen, och all prostens
eftergifven-het tjenade ej till annat, än att ännu mera upphjelpa fanjunkarens
sjelfförtroende och öka hans oppositionsanda.
Fanjunkaren kom vanligen hvarje söndag med sin familj i sin
«HaUstenavagn» med flätkorg i tre säten, der alla mamsellerna
Thranström, från den största till den minstar fem stycken, fingo
rum. Fanjunkaren var en liten tjock figur, som klädde sig i brun
syrtut och en rutig sammetsväst om söndagarne, nyttjade spanskt
rör och bar om halsen en tjock guldkedja till ett tecken, att han
var en rik man. Sanningen att säga, var han också mycket
«tä-tare» än sjelfva baron Ärenrot på Skoningslösa, emedan baronen
låg i för vidlyftiga affärer och brukskonjunkturerna dessutom icke
voro gynnande, hvaremot fanjunkarens bränneri, med sina annexer
i åtskilliga småkrogar och sjelfva moderkrogen vid
gästgifvaregår-den, inbringade en säker inkomst.
Fanjunkaren var både till sin karakter och sitt
brännmästare-yrke en verklig folktribun i socknen, och tog alltid hett vid sig,
då folkets rättigheter voro i någon fara. Visserligen såg han
många flera sådana faror än dem, som verkligen funnos; men
derpå förlorade han ingenting, utan vann tvertom i inflytande.
Barnen, hofmännen och folket tycka om, att man skrämmer dem; de
vilja gerna alla tro, att «busen» står för dörren, och hålla af den,
som rätt duktigt kan uppväcka deras fruktan; då säger barnet,
darrande af förskräckelse: «sotaren kommer, men jag är inte rädd,
mamma 1» — hofmännen säga: ^revolutionen kommer, men vi
hafva kraft och guddomliga rättigheter»; — och folket säger:
«förtrycket hotar oss; men vår enighet, vår upplysning och vår
styrka skola segra». Saken är helt enkelt den: de tycka att det
är roligt att vara rädd; ty ett barn behöfver lika litet frukta för
sotaren, som en kammarherre behöfver frukta revolutionen, eller
<£ A. Wetterberghs Sandade Skrifter. IV. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
