Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
" Nygården«
Nygården heter ett hemman, som ligger snedt emot kyrkan
öfver Olsbodasjön; det är en liten vacker gård med röda gaflar
och hvita skorstenar och omgifven af gamla fruktträd, ett minne
af den fordom så mäktiga Braheslägten. Grefve Pehrs sockerpäron,
grefve Pehrs bordäplen, äro namn som påminna om den mäktige
Pehr Brahe, äro en välsignelse, som ännu blommar och bär frukt,
århundraden sedan minnet af hans bragder blifvit en skolpojklexa.
Hvad han gjorde är glömdt, hvad han byggde har fallit i ruiner,
men den planta han satte i sina bönders trädgårdar lefver ännu
och bär ännu hans namn; hvarföreP — jo derföre, att det var
något verkligt och ej blott skenbart godt.
På Nygården bodde Olavus, en gammal hedersman, älskad
och ärad i hela bygden: häradsdomaren i Nygården var allas far,
allas rådgifvare och vän. Det var en sannt from man, denne gubbe,
som hvarje söndag rodde öfver till kyrkan och hvaije morgon och
afton der hemma läste sina böner och sjöng en psalm tillsammans
med sitt enda barn, Anna, en vacker, blomstrande flicka, liflig som
en dag och from som ett lam. Gubben Olavus hade en djup
religiös känsla, en lefvande tro, en kärleksrik förhoppning och kunde
således ej alltid finna sig nöjd med det handtverksmessiga sätt, på
hvilket socknens prester behandlade sitt embete. Det hände
der-före ofta, att Olavus reste till Träleboda för att höra Lindner,
hvars varma hjerta, hvars milda, kärleksfulla kristendom så noga
öfverensstämde med gubbens egen.
Denna förkärlek för Lindners anda hade äfven gjort, att
gubben låtit sin flicka beredas till nattvarden inom Träleboda, der han
egde en slägtinge, och den stunden, då gubben såg sitt barn for
första gången falla ned för Herrans altare och välsignas af den
unga presten, på hvars allvarliga ansigte ett heligt lugn hvilade
och i hvars bottenärliga ögon ett himmelskt hopp strålade, den
stunden glömde gubben aldrig, och aldrig hans Anna. Hon var
för öfrigt ett gladt, oskyldigt barn, som skötte sin fars hushåll
och tyckte, att allt var så lätt och roligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
