Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och vattenmossan bredvid djurväxten. Så stå också vi på gränsen
mellan tvenne verldar, med roten i jorden och kronan lyftad mot
himlen, sugande näring, färg och lif från dem begge.
Det var en afton på hösten, då redan löfven på asparne
gulnat, då den gamle Olavus i tyst begrundande satt på sin flickas
graf — der nere sof allt hvad han egde kärt på jorden, hans enda
barn. Nåväl, jordfästet hade lossnat och lik en lösryckt blomma
flöt han utåt lifvets ström, med fria rötter, sugande ljus . och must
endast genom blad och blommor, lefvande blott af den näring han
hemtade ofvanifrån. Den gamles ansigte var dystert, ett bittert
drag af smärta visade sig kring munnen, och det ärliga ögat stod
halföppet, halfslocknadt. Men hastigt, liksom en tanke på en gång
blixtrat genom hans hjerta, for ett mildt smålöje öfver hans bleka
ansigte och i hans öga tändes en eld, som förut tycktes slocknad;
liksom för att tacka knäföll han på grafven — han låg der länge,
och då han åter rest sig upp, hade den lutande gestalten höjt sig
— och med liksom bevingade steg, spänstig som en yngling, gick
han derifrån.
Efter den stunden började Olavus att uppträda såsom
predi-/ kant för menigheten och ryckte i hast till sig en stor mängd folk,
som trodde på hans uppenbarelse. Tro är ett behof för
mennisko-hjertat, är dess törst efter ljus och sanning. Men då folket
vandrar i skymning och hjertat ej får tillfredsställa denna törst i
okunnighetens ofruktbara öken, då gör det liksom araben, som dricker
kamelblod i stället för vatten på sin ökenresa, då blir tron vantro
och det himmelska sinnet fanatism, då badar sig den arma
men-nisko själen, liksom fogeln, i sand, när den ej kan få vatten.
Olavus sjelf trodde, att hans flicka för hans blick hade
öppnat himmelrikets portar, att han verkligen fått se ditin, dit ingen
dödlig sett. — Kanske det så var; men hans förstånd hade
blif-vit rubbadt, han hade fallit i denna sjukdom, som hittills gäckat
alla teorier och alla förklaringar, i predikosjukan. Han var
således ingenting annat än en religiös vanvetting, ett af dessa
ömkliga, halfsanna, bedragna väsenden, som flaxa och flaxa, utan att
komma till någon höjd, och likväl tro sig sväfva i högre rymder,
som åna mycket och veta intet, som i en oupphörlig förvirring
blanda tro med vantro, hopp med fruktan, och kärlek med hat.
Det är en karrikatur på en himmelens son, men bibehåller, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
