Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mamma! gissar jag orätt? Det är du, Hedda, som sytt henne
några perlor, söm sluppit opp, röja dig.»
Nu först kastade jag en bliek på bilden — man säger att
den heliga jungfrun i Loretto kan gråta, vredgas, le och rodna —
vår madonna var såsom droppande blod . . . hon försökte tala,
men stapplade.
«Jaså!» sade jag, «får jag tacka mamsell Hedda för boken . . .
har också ni tänkt på mig? Tack — tack ...»
«Man får förlåta lilla Hedda», sade Öfverstinn&n, «att den ej
är så väl sydd som hon velat — jag har ej vetat af något — det
är ett nattarbete, kan jag tro, eller hur, mitt barn?»
«Ja», hviskade den stackars flickan med ansträngning.
(Jag har varit Heddas förtrogne», afbröt öfversten, rigtande
sin skarpa blick på sin fru; «hon har fått låna min vaxstapel for
att kunna fullborda det lilla arbetet.»
«Aha, sjelfva pappa har varit din beskyddare!» yttrade öfver*
stinnan, litet satiriskt; «nå, då har du väl ej sjelf underlåtit att
uttänka en julklapp, du också?»
(Ja, du har rätt», sade gubben buttert. «Se här, låt mig
fatta er hand, herr magister! Jag håller af er . . . Om en
gub-bes vänskap har något värde, så har ni fått en julklapp af mig
också.»
Jag fattade gubbens hand. Gud skall veta huru djupt jag
kände värdet af hans gåfva; jag tryckte en kyss på den magra
handen.
«Inte så!» sade gubben, mera vek än vanligt. «Inte så! men,
herr magister, blif en god menniska och pröfva lifvet; ni får lära
mycket, men hoppas på Gud.»
«Min goda man», afbröt öfverstinnan med ett förnämt
smålöje, «vi skola vara glada på julqvällen, vi skola ej fördjupa oss i
betraktelser.»
«Jag för min del tror, att man kan vara glad just i att hop«
pas på Gud», yttrade öfversten, kort och bestämdt.
«Pappa har sina egna åsigter», hviskade Julia till mig. Jag
såg på henne förundrad.
Dessa ord hafva plågat mig alltsedan. «Han har sina egna
åsigter», sade Julia, då mitt hjerta svällde af kärlek till den gamle,
C. Å. Wetterberghs Samlade Skrifter. IV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
