Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tillställde autodaféer på alla böcker ha a kunde få tag uti.
Drängstedt vågade knappt visa sig, och ingen menniska besökte
kyrkan, dels af fruktan för magisterns «djeflalära», som hon
kallades till skillnad från Jons himlalära, dels af fruktan att blifva
förföljd, kanske inbränd, af det förvillade folket, som ej skonade sina
närmaste, i blind ifver för Guds ära och hans apostels.
Om det således finnes prester, högre eller lägre, som gynna
läseriet derföre, att det skulle bidraga till en hierarkisk
maktförökning, så hafva de ganska illa missräknat sig; de hafva låtit
begagna sig till en gångstol åt barnen, men de hafva ej kommit
ihåg, att man bortkastar gångstolen, slår omkull honom och
föraktar honom, då man tror sig ha krafter sjelf att gå.
Folkets fanatism är ett Försynens motgift mot presternas
maktbegär; det måste så vara, då man ej vill ha det bättre.
Skojar Jon hade, oaktadt sin gudasändning, bibehållit hela
sin förra snikenhet, och han sålde nu välsignelsen, liksom han
fordom sålt hästar, för reda penningar.
Den gamle redlige Olavus hade åter kommit hem; men han
uppträdde ej mera i en församling, som andades hat och bitterhet,
han slöt sig inne i sin kammare och läste bibeln och gjorde sin
efterräkning. Han sökte sanningen; det hade han alltid gjort,
fastän han, i sitt hjertas nöd afvisad, förkrossad in i själen af en
Guds tjenare på jorden, föll in i förvillelse. Nu började han åter
att söka sanningen och läste sin bibel, der han satt ensam i sin
lilla kammare. Det klarnade alltmera inför hans förstånd, och då
han någon gång såg opp ur sin bibel, tyckte han alltid, att hans
flicka i en lätt, luftig gestalt smålog emot honom, pekade på den
heliga boken och hviskade: »fortfar!» Så fortfor* han länge, och
alltmera bekymrad blef han öfver sina efterföljares raseri. »Hade
jag trott», hviskade han vid sig sjelf, «att det så skulle gå? . , .
Ack! jag har mycket att afbedja, mycket att lära!»
En dag trädde en grannhustru in i hans tysta rum. Gubben
betraktade henne uppmärksamt, det var så sällan någon kom dit;
ty äfven han hörde nu till de förbannades antal — den
gudsmannen Jon hade också sina hierarkiska afsigter och tålte ingen
med-täflare; — dock fanns der en och annan, som ännu räknade gamle
Olavus för en helig man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
