Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lindner8 framtid, kom fram med frågan: om Lindner icke ville
gifta sig? och då denne förklarade, att han fått sin varning, och
undvek alla explikationer, kom slutligen prosten, efter mycket
hostande och harklande, ändtligen derhän att han sade, det hans
hustru hade märkt, att Lindner och Lotta tyckte om hvarandra,
och att Lotta hade testamente, och så vidare.
Den stackars prosten våndades och svettades alldeles
förskräckligt under sin syndabekännelse; ty han hade af sin fru fått endast
uppdrag att låta Lindner förstå, att han kunde fria, men ej rent
ut säga honom, att man ville det. Nu blefvo Lottas ord honom
tydliga, och han gaf derföre ett skonsamt, men bestämdt afslag
och yttrade, att han visst värderade mamsell Lottas karakter och
fann hennes utseende behagligt; men aldrig hade han tänkt på att
gifta sig med henne.
«Ja, ser bror!» sade ändtligen prosten småskrattande och
liksom skamflat, «det rör icke mig egentligen, men hustru min håller
af er begge, och då hon vill Lottas lycka och trodde, att bror ej
hade nog mod att, så straxt efter en olycklig förlofning, begynna
igen, så bad hon mig så der på långt håll explorera brors
tänkesätt i den delen — och detta har jag nu gjort.»
Då prosten kom ner, satt prostinnan vid sin patience och
hade hjerter- och ruteress bredvid hvarandra: kärlek och trohet.
«Ser du, Klasmark, kärlek och trohet, förlofningsring, en mörk
karl gifter sig med ett ljust fruntimmer. — Jag gläder mig åt
hvad det der herrskapet på Skoningslösa skall förarga sig, då de
fä veta, att Lindner gjort bättre parti än med deras näbbgädda.
Nå, lilla Klasmark?»
Nu ändtligen var det prostens tur; men han var i en olycklig
belägenhet.
«Se så, nu har du burit dig enfaldigt åt, nu igen», afbröt
honom frun midt i meningen. «Du skulle slagit omkring om, att
han väl kunde bli lycklig med en annan, och så vidare.»
«Jaha, visserligen, visserligen, jag sade det också; men hur
jag slog omkring, så förstod han ingenting, och slutligen sade jag
honom alltihop.»
«Jo, det var vackert. Nå, han blef väl glad?»
«Åh ja, visserligen, han till, och med småskrattade; men han
gaf mig ett så bestämdt nej, att det ej lider något tvifvel . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
