Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett barn tror, att en såpbubbla är af silfver, så skall det lära sig
inse, att ej så var, om icke förr, likväl då den brister.»
«Åh ja») yttrade Öfverstinnan, «ni talar så der för att trösta
mig; men ni tänker belt annorlunda. Fattigdomen är föraktlig.
Man kan ej mera visa sig bland menniskor, man är utesluten ur
samhället — så snart man blir fattig.»
Lindner smålog medlidsamt. «Men, min goda öfverstinna, jag
har varit fattig i alla mina dagar, men ej derföre utesluten ur
samhället; jag har aldrig funnit armodet tryckande, utom då jag
derigenom varit hindrad att gagna andra; men jag har alltid fått
någon utväg: när jag ej kunnat sjelf hjelpa, har jag funnit andra
villiga dertill. Det finnes mycket godt och vackert här i verlden,
blott vi vilja se det.»
«Nej», återtog öfverstinnan, «verlden är elak, känslolös för
andras smärta ... Ni utgör ett undantag, herr magister. Jag
erkänner, att jag ej väntat mig finna er så fördomsfri att ni icke
föraktade oss, sedan vi icke mera kunna lefva enligt vårt stånd.»
Lindner skulle just svara, då Öfversten kom in. Gubbens
an-sigte var mera öppet och fryntligare än någonsin förut; han tryckte
Lindners hand.
«Välkommen till oss, magister!» yttrade han vänligt. «Nu
kunna vi se hvarandra ärligt i ansigtet; ty jag prålar icke längre
med lånta fjed rar . . . Steget är gjordt, och jag hoppas, att alla
skola få rätt.»
<(Och han är ännu vår vän, som fordom», sade öfverstinnan,
liksom för att gifva sin man en upplysning om prestens natur.
«Ja visst, min hustru», sade öfversten småleende, «det är klart
det. Jag är öfvertygad, att han till och med håller af oss mera
nu, än förr ... är det inte så, Lindner? Olyckan adlar oss i
edra ögon, ni håller af oss, inte sant?»
«Jo, öfverste, jag håller nu mera af er, än förr», sade
Lindner. ((Ni har rätt.»
«Ja, det var det jag visste», återtog öfversten småskrattande;
«för si, min hustru, det finns underligt folk här i verlden, som
mera älska menniskan, än spännet efter hvilket hon åker; mera
hjertat, som ligger inuti bröstet, än plånboken, som ligger utanpå.»
«Tant vill inte mottaga mitt tillbud», inföll Hedda; «jag vill
att hon skall bo i staden, och der skola vi inrätta en pension.»*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
