Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Adam», sade hon ändtligen, med glänsande ögon, «och du,
Hedda, som står der med sammanknäppta händer, liksom för att
bedja Gud om hjelp, och ni Lindner, som sitter här med oss och
ser så deltagande, så vänligt på dem, som sårat er djupast af alla
— ack, här sitter jag ensam, ensam bland kärleksrika menniskor!
. . . Men», tillade hon, «jag känner mig lyckligare nu än förr . . .
allt är så klart för mig ... det är som hade jag vaknat ur en
dröm, en elak dröm . . . Adam, håll af din hustru, förlåt din
hustru . . . ho\i skall bli bättre hädanefter.»
Öfverstinuan lutade sig i gubbens famn.
«Ja, jag skall hålla af dig, vid Gud! jag skall hålla af dig»,
sade gubben och slöt henne i sina armar.
Länge suto de gamla i en tyst omarmning, och Hedda lutade
sig öfver gruppen, liksom hon läst välsignelsen öfver det
återför-sonade eller, kanske rättare, först förenade paret.
Ändtligen blickade de åter opp och räckte sina händer mot
Lindner. «Goda Lindner», sade öfverstinnan, «för allt detta ha vi
dig att tacka.»
«Nej, mina vänner», sade presten, <dcke mig, utan Honom»,
tillade han, pekande mot höjden.
«Ja, Gud!» sade begge på en gång. «Herre! tack för din
tuktan.»
XIX.
Ett besök i staden.
Lindner hade i åtta år vistats hos prosten Klasmark i
Träle-boda, då hans missöde, att ej tycka lika med prostinnan, gjorde
att han med hvarje dag fann sitt fordna hem otrefligare.
Prostinnan lät vid alla möjliga tillfällen honom förstå, att han ej mera
var favorit, och sjelfva hans prestkragar ledo deraf, emedan Lotta,
som förut alltid fått stärka och stryka dem, nu erhållit sträng
tillsägelse att ej befatta sig dermed. Det är väl sant, att prosten
fortfor i sin gamla vänskap, och att Lotta vid alla tillfällen sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
