Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finnes dock prester, som använda dem till något nyttigare, än en
grann osanning. Lindner var en af dem, som begagnade
perso-nalian såsom en väckelse för de lefvande och uttalade sanningen
om den aflidne, utan att fästa afseende på hans slägtförbindelse
eller rikedom. Denna sanningens dom öfver död man har något
fruktansvärdare än alla förbannelser mot de lefvande: man ser då i
presten en Guds tolk, som utan menniskofruktan uttalar sin tanke;
men som ej fäller domen; hvilken endast kan afkunnas af Gud,
som ser allt. Lindner förpassade derföre ingen, såsom Drängstedt
skulle gjort, till helvetet; utan blott skildrade den olycklige
drinkarens fel, hans lefnad och död — och dömde icke. I böljan
mötte han motstånd, många funno sig sårade af att pastorn icke
beskedligt förteg, att far supit ihjel sig, eller lefvat utan tro och
utan dygd; men dessa klagomål blefvo snart tysta, då man fann,
att Lindner aldrig gick en hårsmån öfver sanningens gräns, och
att han talade utan all bitterhet.
Der fanns i socknen en gammal redlig gubbe, som varit
enfaldig nog att lemna all sin lilla egendom åt sin dotter och måg
och endast förbehållit sig ett undantag. Följden blef den, som ej
är sällsynt, att de unge vanvårdade den gamle och läto honom dö
i elände. Mågen begärde af Lindner en vacker personalia, och
om söndagen höll presten en sådan, der han målade den gamles
sista ögonblick, den nöd som rådde omkring hans läger, och gaf
församlingen en varning för otacksamma barn. Mågen och dottern
måste böja sig ned i bänken för att ej genomborras af
församlingens blickar. Det var en sträng redogörelse; men den verkade ej
ånger hos de otacksamme, endast vrede; och mågen, en rik bonde,
gick strax efter till Lindner, för att hota honom med anklagelse.
«Kära Lars», sade Lindner, medömksamt leende, «det jag talat
var sanning, och är bevisligt. Ni har sjelf barn: om de så
bemöta er på er ålderdom, som ni bemötte er beskedlige svärfar, så
får ni samma personalia som han — jag är ej prest för att ljuga,
utan för att tala sanning.»
Denna personalia hade till följd, att de unge litet hvar
började bemöta de gamle med aktning och välvilja; ty enhvar
fruktade att få sitta inför församlingen som Lars i Rorskullen och få
en krossande sanning på sitt hufvud.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
