Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Julia, som satt i ett djupsinnigt samtal med sin mor, reste
sig upp. Det syntes tydligen, att hon kämpade med sig sjelf;
och med en tillgjord snörpning på munnen, för att dölja dess
vakanser, läspade hon: «Ödmjuka tjenarinna, herr magister!»
Öfverstinnan var vänlig, men mycket tankspridd, och fortsatte
ifrigt samtalet med Julia.
Drängstedt ordade mycket om «alla de tusen gånger» han och
hans lilla Julia hade sagt: «jag undrar nu hur våra älskade
föräldrar ha det. Gud hjelper dem nog, Gud ser till dem i nåd. Ja,
om svärfar visste huru ofta vi talat om svärfars godhet och
mammas ädelmod . . .ja, det har varit vårt käraste samtalsämne.»
«Ja så!» yttrade öfversten.
«Och så kallade vi upp vår lilla gosse efter min lilla Julia,
och kallade honom Julianus Adam, så att svärfar inte blef glömd.»
«Ja så», sade öfversten.
«Och det lilla barnet)), fortfor Drängstedt, «gör hvar afton
sin lilla bön: Gud bevare morfar och mormor, pappa och mamma,
och alla beskedliga menniskor!»
«Ja så.»
Öfversten hade intet annat ord, än sitt eviga «ja så».
Ändtligen gick Julia bort till sin man och hviskade några ord,
hvarefter hon återvände till sin mor och fortsatte det ifriga samtalet.
Efter en stund började Drängstedt att liksom bli något brydd,
och efter flere hm, hm började han: «Om det inte generar min
vördade svärfar, hm, hm, så önskade jag ett samtal i enrum.»
«Ja så?» svarade öfversten och steg upp.
Herrarne voro länge ute, och under tiden hade Lindner, som
ej ville blanda sig i de begge fruntimrens hemlighetsfulla samtal,
ingenting annat att göra, än bläddra i en bok om «Hästafveln»,
fastän saken ej intresserade honom synnerligen. Han föresatte sig
likväl att, kosta hvad som helst, tala vid öfversten samma qväll,
just till trots för hindret.
Ändtligen kommo herrarne tillbaka in, och öfversten hade
återfått sitt .gamla, så länge aflagda ättikssura leende; det tycktes,
som om det riktigt utbildat sig under det enskilda samtalet,
fastän jäsningen redan var märkbar förut.
«Ack, mamma lilla!» yttrade Drängstedt, «vi ha en serskild
byggnad på prestgården; små söta rum med gröna jalusier — för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
