Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfversten framräckte handen och lat Drängstedt kyssa den,
men hade dervid ett så sardoniskt leende, att Lindner förskräcktes.
«Nu vill jag utveckla slägtskapen», återtog han; «jag är äldst
och heter Adam efter allas vår fader.»
«Liksom svärfar är allas vår fader», upprepade Drängstedt,
liksom rörd.
«Vi voro», fortfor öfversten, «tre bröder; Adam, äldst, dernäst
Pehr, min bror prosten, och yngst var Johan, som gick till sjös.
Adam lefver och Pehr lefver, men Johan är död.»
«Johan, han har förut gått till sin himmelske fader», sade
Drängstedt; «den ytterste skall vara den förste, säger skriften.»
«Ja, Johan är verkligen död för tjugo år sedan.»
«Tjugo år sedan?» upprepade Drängstedt, hans fru och
öfver-stinnan på en gång.
«Ja, för tjugo år sedan, och jag var sjelf med på hans
be-grafning. Ni finner således, att vi äro lika fattiga som förut.»
«Gudskelof! Gudskelof!» ropade Lindner och Hedda på en
gång och omfamnade hvarandra.
«Svärfar har således drifvit gäck med mig», yttrade
Drängstedt, bleknande, och reste sig från bordet. «Kom, Julia, vi resa
hem, så mörkt det är.»
«Men, min Gud», frågade öfverstinnan, «är du då inte slägt
med plantageegaren?»
«Nej, min gumma, min far var född i Malma socken och
kallade sig Malmin, men den der plantageegaren är född i Malmö
och har troligen derföre kallat sig Malmin. Om således inte
Malma socken i Södermanland är slägt med staden Malmö i Skåne,
så ser det klent ut med slägtskapen.»
«Vi äro således lika fattiga», suckade öfverstinnan.
«Ja visst, min gumma», smålog öfversten, «och lika lyckliga.
Kommer du ihåg, att guld ej leder kärlekens gnista?»
Kyrkoherden Drängstedt reste samma afton, utan att tacka,
och lät efter den stunden lika litet höra af sig som förut.
«Se så, i Guds namn», sade öfversten sedan det ädla paret
rest, «nu äro vi då i fred. Käre Lindner, det skar mig i hjertat,
då du friade just i samma vefva som en så gyllene annons stod i
tidningarne; jag fruktade att hos dig upptäcka egennytta på
bottnen af hjertat; men, då jag vid upptäckten af misstaget hörde ditt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
