Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, det var det jag kunde veta, och det skall jag också
berätta svägerskan», inföll prostinnan, glad öfver sin seger.
Sanningen var, att de begge fruarne kommit i en häftig
meningsfraktion om bröllopet för Lindner och Hedda, och som deras
respektive herrar män ej brydde sig om att träda emellan, urartade
meniqgsstriden till små trätor, som mer än en gång gjorde Hedda
ledsen. Öfverstinnan, som fordom lefvat i den halfstora verlden,
ville nödvändigt ha första ordet angående bröllopet, emedan hon
sjelf stått brud tvenne gånger och dessutom varit med på otaliga
bröllop, barndop och begrafningar, och följt allt sådant med
intresse. Prostinnan deremot hade ej så lysande planer, utan ville ha
det rätt och slätt, som det passade en prestdotter på landet. Saken
slutades ändtligen så, att bröllopet blef så der midt emellan grannt
och halfgrannt, och prostinnan hade öfverträffat sig sjelf i matväg.
Sällskapet satt sina goda fyra timmar vid bordet, och det tycktes
som gumman ansett äktenskapet såsom en fasta, på hvilken man
borde bereda sig med några riktigt bastanta mål.
Gästerna voro alla valda af brudfolket; men mest bland andra
märkte man ett djupt sorgklädt fruntimmer, som fått sin plats
bredvid prosten Malmin. Hon hade ett skönt, allvarligt ansigte och
betraktade med kärleksfulla och liksom tårfyllda ögon det glada
brudparet. Det var landshöfdingskan Julia Silfverkors, som ett år förut
begrafvit sin ohistoriske man i hans historiska grift och nu, såsom
enka, bodde på Skoningslösa, som landshöfdingen, oaktadt sin
tilltagande andtäppa, inköpt och ämnat försköna, om han fått lefva.
Äfven Filip var der, och sjelfva prostfar kunde ej underlåta att
liksom buga sig, då han såg den stora kammarherrenyckeln, och det
var ej utan att både han och prostinnan höllo sig tysta, då han
och Lindner talade vid hvarandra öfver bordet; gästerna skulle
nem-ligen höra, att de kallade hvarandra du. Begge voro likväl ej
fåfänga för egen del, men för mågen — det var en helt annan sak.
Prosten Klasmark satt med servietten knuten om halsen och
arbetade med maten, spillde rödt vin på duken, fick moraler af sin
fru, och slog så ett saltkar öfver allt, för att bota skadan.
Om aftonen satt friherrinnan Silfverkors bredvid bruden; hon
höll Heddas små händer i sina och sade sakta:
«Ni är lycklig, Hedda; är det ej så?»
«Jo, friherrinna, mycket lycklig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
