Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En slädfärd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tfOeh bred var han i ryggen», fortfor gossen, «och blank som
silfver, for si han var smäckfet.»
•Jaså, men din farP»
«Jaså farP — jo, ser herrn, far blef efter den stunden liksom
tokig och gick och funderade i skogen, och mor var sjuklig, hon,
och orkade inte arbeta; men så blef det barnsöl af ooh mor fick
den der lille; — då hade mor inte att äta, och så gick far ut en
qväll, och när han kom hem, hade han med sig en tår mjölk,’—
ja, det var väl ändå nästan stopet; och då gret far.»
«Nå, än vidareP»
«Jo, då gaf far mjölken till mor och sa*: «se der, Anna Stina,
drick du, så att du inte svälter ihjäl från barnena, med mig är det
snart bestäldt^» Och mor drack och frågade hvar han fått
mjölken, och far sa* hos nämndemannens. Men i går kom länsmannen
hit och sa’ att far mjölkat nämndemannens kor på betet, och så
tog han far och sa’, att han skulle klä pålen; då blef mor hufvudyr
och böljade bli så sjuk, så sjuk, och så foro de af med far in på
slottet.»
«Och du, stackars gosse», frågade Lindman, «har du också
intet att ätaP»
ccNej bevars, ingenting, utom ett brödstycke, som jag tiggde
i går.»
«Yi måste åter resa», yttrade Lindman till sin foljeslagerska,
som liksom drömmande sutit bredvid sjuksängen och som nu
plötsligen vaknade ur sin dvala.
«Huru skall det gå med dessa P» frågade hon Lindman ooh
pekade på modren, som nu sof lika stilla som det lilla barnet.
«Yi skola skicka dem hjelp från Liljevik», svarade ynglingen
och drog henne med mildt våld ur kojan.
Lina stannade ett ögonblick utanför dörren och kastade en
blick öfver nejden, hon drog ett djupt andetag, liksom hon velat
sucka bort allt det elände, som slumrade derinnanfor.
oTack, redlige, gode Lindman», sade hon slutligen, «tack för
denna stunden; nu känner jag er, — känner er rätt.»
Ynglingen stod försjunken i åskådningen af den sköna
flickan, som med tårfyllda ögon stod som en räddningens engel
utanför kojans dörr. Han svarade intet, men hans öga talade desto
tydligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
