Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Afskedet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nå väl, Lindman, blif d& glad, jag skall inom åtta dagar
resa till Stockholm och skall presenteras vid hofvet.»
«Vid hofvet P» frågade ynglingen utan att tänka derpå.
•Nå, nå, Lindman, se ej så mulen ut, ty jag är så glad,
så glad. Jag får se kungen, drottningen och alla de kungliga
personerna, ser ni, jag en liten landtflicka skall svänga mig som
en stor dame i de kungliga rummen, — ackl och vara med på
baler och spektakler och höra musik; — nå, är ni inte glad,
Lindman ?»
•Underrättelsen om er resa gläder mig ej så synnerligen»,
yttrade Lindman enstafvigt.
•Min Gud, Lindman, vi komma igen om fjorton dagar; vi
tänka på hvarandra under tiden, och så — och så råkas vi igen.»
«Men hofvet? jag tycker icke att ni, Lina lilla, passar för
hofvet, en skön frisk ängsblomma passar ej väl tillsammans med
orangeriväxtema der.»
•Se der», skrattade fröken, »se der har jag nu början till
samma visa, som gamla mamsell Dahl i går afton sjöng for mig;
— gode Lindman, tala ej så, — var glad som jag, tro mig, jag
trifves icke länge deruppe — jag, som är så lycklig här», tilläde
hon, och en fin rodnad drog sig öfver hennes kind.
«Nej, långt derifrån, goda fröken», sade ynglingen, «jag
saknar eT, — deraf en liten oro; — men ni kommer tillbaka snart.»
•Ja snart, Lindman, mycket snart», nickade flickan.
•Och då har ni icke glömt mig», återtog ynglingen.
•Nej aldrig — aldrig, gode Lindman; var nu inte ledsen»,
fortfor hon, efter ett litet afbrott, «var nu ej ledsen, utan tänk på
mig emellanåt, tänk på Lina», — flickan afbröt sig sjelf, hon
tycktes öfverlägga; ändtligen återtog hon: «jag har öfverlagt med mig
sjelf hela natten om en sak, — vet ni, Lindman, denna resan har
jag rent af ansett som en Eomresa; det är barnsligt eller huru?
det är blott 23 mil till Stockholm, det går som ett intet med
beställda hästar och egen kusk, säger mamma; men ändå, ändå
tycker jag, att — det är en oändelig väg dit, — och en evighet att
bli borta; Gode Lindman, jag ransakade mig sjelf for att finna
orsaken; jag fann den, och — nå se ej så sorgsen ut, min trogne
vän! — och jag fattade ett beslut; vi tala uppriktigt, Lindman»,
böljade hon efter en liten paus, — «vi tala uppriktigt, som två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
