- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 5. Får gå! ; Ett namn : Genremålning /
21

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Kyrkans förlåtelse

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Klockaren gick och glömde under sina förrättningar i tjensten
den stackars Lars Anders, som i aftonkylan satt derute på sin
hustrus och sitt lilla barns graf.

I allmänhet äro vi ej mäktiga af länge fortvarande känslor;
vår bön är ofta en blott ögonblickets hänförelse, jemforlig med
dén vi känna, då vi afhöra en skön koralsång, och vårt deltagande
för andra är en tår som faller bort lika snart, som den formerat
sig, — så borde det likväl ej vara, ty hela vår lefnad borde vara
en bön i handling, och vårt deltagande icke vara en gråtmild,
maktlös kärleksdröm, utan en glad, lefnadsfrisk och vaken kärlek, — som
älskar, beklagar, upplyfter och tröstar, utan att sjelf nedtryckas.

Lars Anders var derför glömd i samma ögonblick klockaren
ej mera såg honom.

Der satt han nu, utan maka, utan hem och utan ära .
utan allt, dåvman undantar lifvet.

Det var oredigt inom honom; tusende vexlande bilder trängde
sig framfor hvarandra, sammanpackade sig i obegripliga
skepnader; men allt var så mörkt likväl, så dystert och så dött. Der
vaknade hos mannen en djupt begrafven naturkänsla . . . hämnden
vaknade inom honom och kämpade med ljusare makter, som bodde
derinne.

Yi stackars menniskor kunna ej hämma försynen i sin gång;
vårt öde, ehvad det bildadts af oss sjelfve eller af andra, eller af
slumpen, om den någonsin funnits, växer upp utmed oss och bär
söta eller bittra frukter, allt efter trädets art, och om frukten är
bitter, då förbanna vi trädet, då hämnas vi på det vi kunna nå,
när vi ej kunna hämnas på den kraft, som ligger utom oss, som
ligger i våra föregående handlingar, tankar och känslor, hvilka
med centnertyngd draga oss nedåt. Så vaknar hämnden i den
forskjutnes, den brottsliges själ.

Emellanåt — det var som en röst der nerifrån hviskat något
till honom, men han blef lättare om hjertat och tänkte: «rdet der
tycker ej Anna Stina om, der hon ligger, — och inte barnet heller,
som sofver på hennes arm; jag skall vandra redligt inför Herran,
så får jag råka Anna Stina och lilla barnet, som jag knappt såg
här. — Men skall nämndemannen gå ostraffad» — så var det en
annan röst, som talade vid honom — «ostraffad och ärad af allaP
. . . nej 1 nej 1 i evighet nej, — det är orätt 1»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free