Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Konst och Natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Grefven var inbegripen i ett djupt samtal med den ädle lorden,
ty om grefve Liljekors skulle finna gensvar, så skulle han fä det
af en engelsk aristokrat.
I England bedrifves allt i stor skala; en aristokrat der atår
till en aristokrat här i aamma parallel som en vagnsfabrikant i
London till en vagnmakare i Sverige. En aristokrat der är det
anda midt igenom, ej en enda smula, ej en gång skenet, lånar han
frftn folket; då deremot här den aristokratiska idéen är inbäddad
i det innersta af hjertat, och blott då och <då kommer fram aom
en kruka ur en ättenög, full af de dödas ben.
Det äkta aristokratiska lynnet är ofta frånstötande och
nedtryckande, men det oäkta deremot drages med ett slags
småför-argelighet, som retar långt mera, än hela saken kan vara värd.
I lilla kabinettet satt grefvinnan Liljekors, grefvens fru i
andra giftet, en ståtlig dame, ännu ej öfver trettiotalet. Hon var ej
mera vacker och hade kanske aldrig varit det; men hon egde denna
fina takt, detta egna småleende, denna förmåga att leda ett
samtål, att låta andra lysa, utan att sjelf deraf fördunklas, aom
utmärker aå månget bildadt fruntimmer, och aom gjuter a& mycket
behag öfver en värdinna, oeh aom gör den krets, der hon lefver
och verkar, till en trollkreta, der man likaom i ett opiirua tror sig
lättare, mera eteriak, än man verkligen är.
Bredvid grefvinnan aatt hennes mana brorshustru, grefvinnan
Liljekora på Liljevik. . Man kunde ae att den goda grefvinnan var
rätt glad; hon smålog aå godt och förnöjdt vid alla de grannlåter
hon nu fick höra öfver Lina, hvarB skönhet och naivitet ej förfelat
sin verkan på societeten.
I grefvinnans hjerta vaknade fäfangan upp från fordom, men
nu förädlad till modersglädje; nu slöt sig hennea kärlek och den
allmänna beundran lik en gloria kring Linaa ljualockiga hufvud och
kastade aitt sken tillbaka p& modren.
Man hade ej glömt henne; hon återfann nu en mängd af sina
gamla vänner, och hon började tveka, om det ej varit hon ajelf,
som atött dem ifrån aig, då hon sista gången besökte hofvet.
Lina stod hand i hand med sin kusin fröken Adelaide
framför en grupp, aom föreatällde en alumrande flicka, aom en skälmsk
Amor snäijde i sina blomsterkedjor j kammarherren Jules Liljekors,
ockaå en kuain, och några andra herrar atodo rundt omkring och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
