Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Konst och Natur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ja, min fröken, jag har sysselsatt mig med skön konst»,
sade ynglingen bugande och liksom förlägen.
«Jag kan visst icke säga detsamma om mig», smålog Lina,
«men jag älskar den likväl.»
«Derlore att ni* älskar naturen», sade Bemer, «den är de sköna
konsternas moder.»
«Ja, ack jal» svarade Lina och tänkte på den öppna
verandan vid eremitaget der hemma.
«Nå väl, min fröken», fortfor ynglingen mera djerf, «huru
befinner ni er d& härP»
«HärI huru då, herr Bemer P»
«Ah ja, — här är praktfullt; men natur finnes här just icke,
— vhär stå vi i glansen af vaxljus och kronor, och derutanför...»
«Nå hvad då, der utanför P» frågade Lina förundrad.
«Vik litet på gardinen, min fröken, och ni skall få se något
derutanför.»
Lina gick till fönstret och vek gardinen till sidan, och se,
aftonrodnaden kastade sina purpurstrålar öfver nejden; derutanför
var en trädg&rd, der var friskhet och natur midt inne bland
sten-murarne, och der långt borta låg sjön blå, vattrad med purpur.
«Ack!» sade hon vid sig sjelf. «Ni har rätt, herr Bemer»,
återtog hon, vändande sig till konstnären, «det är syndigt att
stänga in sig för Guds dag och glömma, huru skönt det är uti
det fria.»
«Men man glömmer så lätt det fria», sade Bemer, «då man
8m&ningom vänjer sig vid de gyllene bojorna, som man sjelf
pålägger sig ... ni hade glömt, min fröken, att solen sken der-*
utanför.»
«Ja verkligen, jag hade glömt det», sade Lina.
«Och», återtog Bemer, «vi glömma så lätt, huru mycket elände
och huru mycket kärlek, som lefver derute i det fria.»
Bemer talade som konstnär, han anade icke, hvilken verkan
hans ord hade på den unga flickan; men dessa ord verkade
smärtsamt på Lina, som under de afvexlande nöjena, ovand vid all den
prakt, allt det skimmer, som glindrade framför henne, på en hel
vecka ej tänkt på Liljevik och på Lindman, — ack i det var en
ömklig räkning . . . «Stackars Lindman! det tror du icke», tänkte
hon vid sig sjelf och tryckte handen hårdt mot hjertat «Ni har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
