Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Lagertelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke ämnat honom till grefve, har han icke ämnat er till magister
— ni skall ej förakta kunskaper, min kusin, derföre att ni r&kat
att blifva utan, liksom tiggaren i sina trasor säger sig förakta den
rikes lycka. Det är sjelfbedrägeri, och», tilläde hon nästan
skrattande, odet är ju icke rätt att bedraga enfaldigt folk.»
Kammarherren stod der som nedfallen fr&n skyarne; han hade
väl velat vidröra den ömt&liga strängen, men han hade ej drömt
om, att den milda flickan skulle så skarpt, så utan all försköning
tillrättavisa honom. «Jag må säga — det der var något starkt»,
sade han vid sig sjelf, då hon vände honom ryggen och gick.
Det är vissa ämnen, som lätt reta oss till det yttersta; äfven
den mildaste själ kan retas till ögonblicklig vrede, då han äfven
visar att der finnes skärpa; håna det käraste vi ega, våra föräldrar
eller den vi älska lika varmt men på ett annat sätt än dem, och
ni skolen se att vreden kokar öfver, att det sårade hjertat hämnar
sig. Jag tog en gång som barn en liten fogel i boet, jag höll
honom i min hand och kände hur det lilla hjertat pickade af
rädsla, men den lilla fogeln högg mig blodigt, hans sylhvassa näbb
trängde djupt i mitt fingef. Jag släppte honom och se:
ögonblicket derefter satt han i trädets topp och sjöng åter — vreden
varade ej länge. Så var det äfven med Lina — blott några
ögonblick och hon ångrade sin hårdhet mot kusin Jules; hon hade
gerna bedt om förlåtelse for sin hetta, om ej kammarherren
liksom alla inskränkta menniskor hade i sin tur funnit sig sårad ooh
med sina uddlösa vapen sökt att hämnas.
Så snart Lina gjorde ett steg till försoning, så uttydde
kammarherren icke detta som ett bevis på ett godt hjerta hos sin
sköna motstånderska, utan som en förpostseger, den han genom
sitt snille hade vunnit, och nu anföll han med desto större
häftighet för att rent af tillintetgöra sin fiende. Kammarherren bevisade
med sitt exempel den satsen, att striden med ett dumhufvud är
ändlös»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
