Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. En friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fröken Lina, hoppas på ett återseende i en annan verld, men de
arma djuren ega ej detta hopp; de råkas aldrig mera.»
«Nej», snokade Lina ech betraktade den döende dufvan med
ofrånvända blickar.
Von Tum återtog efter en liten paus: «vi ega mycket, vi
menniskor; ty jag tror till en del på Svedenborgs lära, emedan
den så riktigt träffar mitt hjerta och smickrar mina drömmar.»
«Nå, hvad drömmer ni dåP» frågade Lina.
«Ack jo, fröken, det finnes en inre harmoni mellan menniskor!
det är endast en sådan harmoni, som gör, att en förening kan bli
en afbild af himlen här nere på jorden; det finnes många, fröken
Lina, som ej äro så lyckliga som turturdufvan der att finna en
make på jorden, det finnes många som hår stå sin motbild
ganska nära, som i själens brännpunkt bära hennes bild, men som
likväl af oöfverstigliga hinder, af fördomar eller andra orsaker
skiljas derifrån liksom af en osynlig hand.»
«Ack ja, herr baron, ni har rätt», sade Lina och hennes tanke
ilade hastigare än en blixt till Italien och Lindman.
«Jag vill hoppas, att så är», fortfor baronen, «ty detta är
min enda glädje — sqr ni! — om jag här på jorden ej blir
förenad med den jag tillber, om jag här ej vågar att uttala en fråga,
som bränner på själen, om jag här måste se glad ut, äfven då min
motsvarighet ryckes ifrån mig — hvad gör detP — får gå!»
«Så förtviflad bör ni ej vara», sade Lina.
«Nej, min fröken, ej så förtviflad utan så hoppfull; ty der på
andra sidan finnas inga fördomar, intet hinder, intet motstånd:
skiljemuren är fallen och min ande förenar sig med min
motsvarighet; då får också jag en maka.»
Turturdufvan gjorde en häftig rörelse i buren, sedan förblef
hon stilla och makan lät höra ett sorgligt läte.
•Fogeln dör», ropade Lina; «von Tum, ser ni, han rör sig
icke; han är död, stackars Ali. Arma Sultana, du skall flytta in
i min kammare, jag skall tala om Ali! Kanske du förstår, hum
det är», tilläde hon smekande till den qvarblifna dufvan, som,
sittande på öfversta pinnen, raggade sina Qädrar och klagade med
dämpad röst.
«Åh, ser man på», ropade kammarherren, som just nu steg
inom dörren, «min goda vän von Tura och lilla Lina framfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
