- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 5. Får gå! ; Ett namn : Genremålning /
53

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX. Brefvet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«Ni blir s& blek, min kusin», yttrade kammarherren Jules, som
satt sig midt emot Lina, då han genomläste det förfalskade
bref-vet från unga Nordenstorm. «Ni blir så blek som ,en snölilja»,
fortfor han; «blir ni icke glad öfver den lycka, som händt er för
detta informator på Liljevik, magister Lindman — en stor fortyn,
en stor fortyn — en ung skön dam, egendomar i Italien och i
England! Han är lycklig den karlen.»

Kammarherren, fastän ej elak af naturen, delade likväl med
andra menniskor af inskränkt förstånd den egenskapen att ej veta
gränsen för sina handlingar. Han hade »ett horn i sidan» till sin
kusin, men långt ifrån något verkligt hat; det oaktadt lät han
hämden falla med krossande tyngd på hennes hjerta och gjorde
allt hvad i hans förmåga stod att uttänja, att skärpa den genom
sitt grymma deltagande.

Lina hade genomläst brefvet. Ej ett tvifvel om dess äkthet
uppstod; hon trodde allt. Det var en lycka i olyckan att
kammarherren gick4 för långt i sitt begär att plåga hedne; hade hon varit
ensam och fått följa det första ögonblickets intryck, hade hon fallit

i förtviflan; men nu segrade hennes fåfänga öfver hennes känsla.
Hon bleknade väl, ty detta kunde hon ej hindra; men hon sade
ej ett ord, som kunde röja hennes känslor, ty detta skulle varit
en seger, som hon ej unnade kammarherren. Den sköna martyren
slog derför snart upp ögat från läsningen och sade, som det
tycktes» lugnt till kammarherren:

«Kusin Jules, tror ni då ännu, att jag älskar Lindman? Ni
ser huru lugn jag är!»

«Ja, jag ser», svarade denne, som väntat sig en scen med
svimningar och tårar, som ute blef; <gag ser det», yttrade han något
flat öfver sin missräkning.

«Nå väl, kusin Jules», återtog Lina, ^oaktadt jag ej har skäl
att älska Lindman — det ser ni är mig nu alldeles omöjligt, äfven
om jag ville — så, min bäste kusin! är Lindman det oaktadt
långt öfyer er i vetande och är ej något passande föremål för ert
förakt. Ni finner nu, att jag under förändrade omständigheter
vidhåller detsamma som jag sagt er iorut, och, min kusin, efter detta
Ögonblick förbehåller jag mig, att ni aldrig mera nämner hans
namn; farväl, kusin! Jag har vakten i dag på hofvet; min
kammarjungfru väntar; farväl, kusin!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free