Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Ett okärt besök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinner en seger öfver det enskilda lifvet, och denna seger ar
individens död.
Så också, då en ny lifsverksamhet genomlöper menskligheten,
nar idéerna spränga sitt blomfoder och en nyvaknad sol skiner på
verlden: då upphöra också de uttänjda, de föråldrade, de
enerverade institutionerna att lefva, och man uppväcker dem ej åter med
att säga hvad de varit; de dö genom hvad de äro.
Man kunde ej annat än göra dessa eller dylika betraktelser,
då man såg upp åt baron Ridderbocks våning. Baronen hade dött
jnst när vårsolens första strålar stucko på fönstren i denna våning.
Hela vintern hade den arme, rike mannen legat på sitt sjukläger
utan att kunna dö; naturen derutanföre hade hvarken mer eller
mindre lif än han sjelf; men när våren kom, var han också färdig
for resan — och han for.
Baronen hade i blott åtta år varit gift; han efterlemnade en
ung enka och en sjuårig dotter.
I sterbhuset hade man riktigt nog anmält madam Knaggs
fordran på tiotusen riksdaler och husets homme d’affaires,
registra-torn Pennsylviander hade upptäckt, att baron Kidderbock den tid
sedeln var daterad hade uppehållit sig i Italien och således
alldeles icke kunnat i herrar Lifgrens och Pfiffinga närvaro underteckna
den i Stockholm.
Målet var anhängigt vid domstol; allt hade det bästa
utseende. Herrar Lifgren och Pfifimg samt madamen på Svarta
Riddaren voro nära nog att dömas förlustiga något, som de aldrig
egt — äran.
Friherrinnan satt i sitt rum: gardinerna voro nedsläppta för
att utestänga det skarpa solskenet; hon betraktade med
uppmärksamhet baronens porträtt, som i en präktig ram prydde
matståen-de vägg; det var måladt under hans fästmanstid och föreställde
en ung man, men blek och med denna själlösa blick, som
utmärker en förslöad ungdom och en förtidigt försvunnen kraft; det var
en yngling, som hoppat öfver mannaåldern för att bli gubbe.
Hon smålog bittert; det sköna ungdomliga ansigtet fick ett
uttryck af sorg, bland a dt med ett drag af hån, som spelade om-
kring den vällustiga munnen.
«Den pjesen är då slut och allt är slut», sade hon vid sig
sjelf; «jag hade offrat mig sjelf åt lågorna liksom en enka i Hind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
