Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den gamle kamreraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kamrer Gröning var en af dessa tysta, jemna, orubbliga, men
doek kraftfulla lynnen, som allt mera börja höra till sällsyntheter
och som således förefalla oss som blott kuriositeter. Han var
redan en gammal man, sluten och ordkarg, och hela hans utseende
forrådde en menniska, hvars hela lif gått fram efter en viss
me-thod; han var ordningen sjelf och fann ett nöje uti att ordiia all
oreda, både andlig och materiell.
Gubben Gröning var bekant i hela hufvudstaden; hvarenda
gatpojke kände den gamle kamreraren, som regelmessigt hvarje
eftermiddag promenerade i kungsträdgården sina vissa slag genom
gångame och som alltid hade sin abonnerade plats på parquetts
på operan, der han satt med sin gamla kikare för ögat och
observerade på minespelet hos artisterna.
När man såg kamrerarens allvarliga anletsdrag, de buskiga
ögonbrynen, de djupt liggande stora gråa ögonen, de djupa
rynkorna kring munnen och den höga pannan, drog man sig i första
ögonblicket tillbaka, liksom en seglare, som i Polarhafvet märker
isglimten eller känner den kalla atmosferen af ett isberg; men
tilltalade man honom, då fingo dessa stela drag lif, hans skarpa ögon
erhöllo ett mildt, intressant uttryck, de djupa fårorna utplånades,
de buskiga ögonbrynen höjde sig, pannan förlorade sin
marmor-glatthet, bilden fick lif, och man drogs nu till den gamle mannen
genom den förunderliga makt ett glänsande menniskoöga och en
uttrycksfull mun hafva på oss alla.
Kamreraren var ungkarl; äfven han hade väl en gång varit kär,
men hade kommit ur takten, som vi alltid göra, då en passion
upprör oss, och han destomera, som han gjort till sitt lifs uppgift
att vara passion8fri.
Den flicka han älskade log åt hans stela väsende, fann ej
behag i hans frieri och hade hvarken hjerta eller urskillning nog att
värdera hane inre menniska, den hon ej anade. Det blef således
ingenting af; kamreraren fann, att han väl träffat en menniska,
som i sitt naturfriska tillstånd skulle ha paBsat för honom, men
som ej gjorde det, derföre att konsten förbildat henue, att hon
fallit från sin höjd som qvinna och blifvit en modedocka.
Det gjorde honom ondt; han hade sett henne som barn; ack,
då log engeln ur hvaxje anletsdrag, då var hon god, då var hon
allvarlig och fästade sina djupblåa ögon på honom, då han talade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
