Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den gamle kamreraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mot höjden, och om en och annan gren, inslingrad i det snår, der
de växa, ej får följa med utan slokar mot jorden, så är dock trädet
friskt och lyfter sina späda skott mot himlen. Således, madam,
om gevaldigern kommer med gossen, så bed dem komma in till
mig; öfverfall ej den brottslige med er hetta; var lugn, kom ihog,
att det ej bör vara vårt eget hämdbegär, som befordrar den
brottslige till straff, utan att det är en yttre nödvändighet, som tvingar
oss dertill; vi äro kristne för att förlåta och medborgare för att
förbättra; låtom oss göra så, att vi äro begge delarne på en gångi»
Hushållerskan begaf sig tigande in i sin kammare; det kunde
val ej blifva henne riktigt klart, att man borde qvista opp en tjuf
liksom en ung gran, men kamreraren hade talat så lugnt och hans
blick var så öfvertygande, att gumman tog sitt lynne i hand, och
då verkligen efter en stund gevaldigern inträdde med den brottslige
gossen och den blanka kaffekokaren, lät hushållerskan glädjen öfver
att återfå den senare, underkufva q viljan mot den förre.
«Herr gevaldigern skall gå in till kamreren», sade gumman,
«och gossen också. Jag skall gå in förut», tilläde hon
försigtigt-vis och gick.
•Bed gevaldigern komma in först», sade kamreraren helt torrt,
•och ni, madam, skall se efter, att pojken inte får springa sin väg.»
«Skall jag bli vaktmästare öfver tjufvar? Det var något nyttl»
yttrade gumman halfhögt, men vågade ej annat än lyda, då
kamreraren helt lakoniskt sade:
«Ja visst!»
«Grep ni gossen å bar gerning?» frågade kamreraren den
inträdande tjenstemannen; «innehade han vid häktandet den stulna
kaffekokaren?»
«Nej, det hade han icke, ty han kastade den bakom en port,
då han såg sig förföljd.»
»Jaså, hör nu, .min kära Grindin, jag vill gerna ransaka sjelf
i det här niålet, vill inte stå inför polisen, vill, att saken ej om*
talas», sade kamreraren; «jag skall belöna er för er möda.»
Efter något prat blef den saken uppgjord, och nu inkallades
gossen. Denne kom; hans ansigte var skönt bildadt men uttryckte
sturskhet och bitterhet.
•Jaså, det är du», sade kamreraren och kastade en
uppmärksam blick på gossen, som liksom med föresats såg den gamle
C. A. Wetterberahs Samlade Skrifter. V. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
