Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Den gamle kamreraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Nej bevars, herm är mycket beskedlig», sade gossen, «men
herm är förnäm, han och . . .»
«Och bryr sig inte om en sä fattig gosse som du», fortsatte
kamreraren.
«Nej.»
«Jo, käre Per Adolf, du skall, om du vill, få stanna här, tills
jag kan skaffa dig bättre råd.»
«Det går inte an, herre», yttrade gossen; «jag får mitt straff
och är utskämd för alltid; jag är slagen till en slant, ja, det kan
inte bli bättre; farväl nu, herre; jag följer med gevaldigern; men
så mycket* lofvar jag, att jag aldrig skull stjäla hos herrn mer.»
•Kommer du inte tillbaka, sedan du har lidit straffet P»
frågade gubben. «0m du vill höra ett vänligt ord, så kom hit!»
«Tack, herre, det skall jag göra», sade gossen, trädde ett steg
närmare och fattade gubbens hand, den han med häftighet kysste.
Ett par tårar föllo ner på handen. »Farväl, herre!» snyftade gossen,
hvars inre på ett förunderligt sätt råkat i strid och upplösning.
«Nå väl, min gosse», sade gubben, «du skall få veta allt; jag
vill inte ditt förderf; jag vill, att du skall bli en bra menniska:
du får stanna här: du får höra bibeln liksom hos din mormor: jag
förlåter dig; låt se, att jag ej får ångra, att jag trott dig väl; jag
lägger på ditt samvete, om du vill göra mig ledsen för det att
jag gjort dig glad, om du vill belöna välvilja med hat; blif en
menniska, Per Adolf, och lyd ingen annan än dig sjelf! — Är du
hungrig ?»
«HungrigP» frågade gossen nästan smältande i gråt; ahungrigP
Åh ja, jag har inte fått mat på två dagar; jag skulle först skaffa
hem något åt madamen; jag var hungrig, då jag kom hit, men
nu, nu är jag icke hungrig längre. — Nej, bäste herre, låt mig
gå, låt mig gå; jag passar icke här i huset; jag är en stackare,
jag, oärligt född och oärligt uppfödd.»
«Och din mormor P» frågade kamreraren, som funnit, att detta
var den ömtåligaste punkten i gossens själ, «och din mormor P»
«Ja, mormor — ja, hon ja», suckade gossen och såg dystert
ned i golfvet; «då jag var hos henne, hade jag intet att skämmas
Öfver, men här • . .»
«0m du blir bättre än du varit, så är det ju icke att
skämmas öfver», eade kamreraren; «blif god och hederlig och kom’ihog,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
