Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIX. Två gesäller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
döttrarna, att hon ej egentligen varit kär i pappa, utan älskat houom
blott for hans hjertas egenskaper eller hans lärdom — eller hans
ärliga öppenhjertighet; kär har hon aldrig varit, och hon «hoppas
till Gud att flickorna måtte vara lika kloka som hon». Men de
glömma, att derutanför flickans fönster står ett träd och der bo
små foglar i det trädet, som flaxa omkring hvarandra, kyssa
hvarandra med näbbarne, med ett ord, gifva det mest öppna exempel
på kärlek.
Imedlertid är kärleken, om den är en sjukdom, en af dessa,
som äro lika oandvikliga som mässlingen och lika välgörande. En
ren ungdomskärlek är hjertats vaccinering mot allt ondt; sedan
dess ärr en gång sitta der, har lasternas smitta svårare att
angripa det, och så länge den älskade bilden står klar på hjertats
grund, kan man gå temligen trygg in i brottets pesthålor, kan
man med säkerhet och lugn betrakta menniskohjertats sjukdomar
utan all fara för smitta. Kärleken är en himmelens eld och den,
som en gång blifvit genomilad af dess låga, blir otillgänglig för
sinnlighetens gröfre inverkningar.
Så var det verkligen med Olof; det var ej gerna möjligt, att
han kunde förledas eller falla, ty Öfverallt tyckte han, att Heddas
glänsande ögon sågo på honom; de följde hans taifkar och hans
handlingar; allt, allt, tyckte han, skedde inom dessa ögons synvidd.
Per Adolf åter hade ej detta skydd; hans enda stöd mot
förderfvet var tanken på egen fordel eller egen olycka; detta värn är
svagt, ty man uppoffrar gerna sig sjelf för sig sjelf.
Per Adolf hade rätt; han var slagen till en slant, och några
dagar efter sin ånger och sina heliga löften kom han åter raglande
in på verkstaden, skrattade nu åt sin ånger, förolämpade Olof den
helige, såsom han kallade sin vän, och somnade för att åter vakna
med hufvudvärk och ånger. Så dyka vi opp och åter ned på
passionens våg, till dess vi sjunka för evigt. Får gål får gål är det
sista halmstrå den olycklige fattar, innan han drages i djupet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
