Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Tredje dag jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansigtet var blekt; en blodström hade runnit utåt graniten; en
flik af friherrinnans kappa hade utdragit den längre; kappan var
blodig. Den hvilandes ögon voro halföppna och rigtade en
glasartad blick på friherrinnan, sora stod der i den skarpa belysningen
från lyktan.
»För Guds-skull; hvem kan det varaP» frågade friherrinnan.
«Han är sjuk, karlen; hör hit, Rudolf, skaffa bort den der karlen;
hjelp af mig kappan! Min Gud, se, der är blod på henne! Man
måste säga, att vi ha en polis här i Stockholm, en fattigvård!
Fy! och uslingar förfölja oss Öfverallt. Kom med mig,
kammarherre, jag är så upprörd 1»
De begge förnäme stego uppför trapporna, och betjeningen
tog vård om den sjuke mannen; närmaste poliskarl efterskickades,
och man bar honom till sjukrummet under rådstugan.
Den sjuke liksom vaknade ur sin dvala, då han inkommit i
rummet o4h kände värmen omkring sig. «Hvem är du?» frågade
polisvaktmästaren och Rudolf på en gång.
»Hvem jag är? Jo, en ärlig menniska, som håller på att dö.»
»Nå vidare?»
«Jo, jag heter Per Adolf Holm och är slagen till en slant;
men nu är det slut.» Efter dessa ord tystnade han utmattad. På
den mörka blicken, på de djupa rynkorna, som slogo sina veck
öfver pannan, kunde man se, att han sysselsatte sig med ett djupt
eftersinnande. Han gjorde troligen opp sin räkning med verlden
och Gud; han fann intet godt, ingenting annat än små plantor af
ett bättre säde, som blifvit qväfda af ogräset i hans hjertas
örtagård; men hoppet låg qvar likväl; han bad och hoppades.
Ljuset var snart utbrunnet; hans begge ledsagare stodo ännu
och betraktade den kämpande; plötsligen klarnade hans anlete;
han smålog; det låg ej ett enda solgrand bitterhet i detta leende;
ack, barnet kom hem igen i den fallande hyddan och sade till
anden: »kom, jag vill leda dig ut i det fria, i Guds heliga rike!»
Och anden följde barndomens engel; hyddan var inom några
ögonblick utan egare.
»Det är slut redan», sade vaktmästaren; »sådant der händer
beständigt här; kom, vi skola skaffa folk att bära liket till
likrummet !»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
