Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Födelsedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken hela aftonen varit bevakad af Olsson och honom liksom en
egyptisk helgedom af ett par sfinxer.
«Kom, Sigge, jag vill dansa med dig.»
«Men jag vill inte dansa med henne», yttrade unga herrn,
som befann sig vid dåligt humör, derföre att han hört något litet
af syster Emmas omdöme om hans gröna kransar.
«Käre Sigge», bad Qöthilda, «dansa med mig — du skall
dansa», hviskade hon, «ty den der häradshöfdingen har bjudit upp
mig och jag sade nej.»
Sigge måste således fram utan nåd och barmhertighet, och hur
han dansade hör ej egentligen hit, nog af, när fransäsen var slut,
ledde han ganska prydligt bort sin syster på hennes plats och gick
sedan något ledigare och liksom säkrare på sig bland de andra
herrarna, hvilka dock till hans förargelse ofta nog ej bemärkte
hans lilla person, utan stötte honom åt sidan för att komma fram.
Sent på natten kom supén. «Majorskan har öfverträffat sig
sjelf», yttrade patron Minderberg, som förstod sig på sådant, oeh
häradshöfdingen försäkrade, att han ej smakat så delikat tunga
sedan han var på stor middag hos excellensen Gyllensparf i Stockholm.
Löjtnant Minderberg mumlade vid kremen något om en krem,
som han många gånger ätit vid generalens bord, och litet hvar
dukade upp med sina förnäma bekantskaper, liksom för att
ursäkta, att de ej råkat bli bekanta med sig sjelfva. Det ,är
verkligen en stor grad af blygsamhet, som kommer en mängd
menniskor att skryta med förnäma eller snillrika bekanta; det är ett tyst
erkännande deraf, att man sjelf är ett noll, när man beständigt
äflas att sätta en etta framföi*, på det att man må gälla för tio.
Doktor Winter var nästan den ende, som ej var hvarken så
artig eller så blygsam; han berömde icke maten, troligen derföre,
att han tyckte, att mat helt enkelt var mat, och talade ej om sina
förnäma relationer, antingen derföre, att han ej hade några, eller
också derföre, att han tyckte, att den ena menniskan var lika god
som den andra, och äfven fann, att han också var en menniska.
Det är något stolt i den tanken, att menniskor icke äro hvarken
mer eller mindre än menniskor; men det är också blott en läkareidé.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
