Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hilma Rotenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blomma p& diktens ihåliga grand, ej mera växa», emedan den
vulkaniska värmen felas, men‘ der menniskoanden står säker som på
granithällen.
Så hade den anga flickan, som från barndomen fått allt hvad
hon önskat, lärt sig att önska mera än hennes lyckliga ställning
kunde gifva henne, och derföre började hon att alh mer och raer
forska omkring sig, betrakta de skilda folkklassernas lif, deras fel
och deras dygder, deras försakelser och deras njutningar; och hon
jemförde allt det funna med sin känsla, vägde den på sin
pröfnings-våg, som, ju mera den begagnades, tilltog i känslighet och snart
slog qvickt for hvarje tanke, som medvetet eller-blott dunkelt anad
lefde bland folket.
Samma sak hade på Hilma Rotenburg haft en alldeles
motsatt verkan mot på Emma Lutzow, och detta derföre, att den förra
var född och uppfostrad i öfverflödet, då deremot den senare förut
fätt veta hvad umbäranden betydde.
Hilma var en lysande gren på öfverflödets träd på godt och
ondt, Emma deremot blott en ympqvist, som svällde af helsa och
sög safterna utan att åldras med trädet. Emma hade således fästat
sig vid illusionerna, under det att hennes kusin blef uttröttad af
dem; Emma lefde ännu blott för sin egen skull, då deremot Hilma
hade tröttnat vid sig sjelf och sökte kraft, lif och fröjd utanför
den krets, der hon lefde.
En sakta knackning på dörren afbröt flickans betraktelser;
hon stannade liksom förlägen, och en dunkel tanke: kanske det är
hanl flög genom hennes själ.
»Stig in», ljöd hennes veka stämma, och dörren flög opp —
det var han.
Man väntar säkert nu, att den der «han», hvilken flickan anade,
var en hygglig löjtnant eller en nätt kunglig sekter, en kusin eller
något dylikt — men långt derifrån. Det var en yngling —
omkring tjugu år kunde han vara — klädd blå från topp till tå och
med en blårutig halsduk vårdslöst fästad i en knut omkring
halsen och nästan alldeles öfverskyld af den hvita skjortkragen;
ynglingens ansigte var ej vackert, men det var friskt och
rödblom-’ mig t; det vackraste bruna hår låg i lediga lockar kring hans
tinningar, och i hans sätt att vara uttryckte sig ett visst barnsligt
sjelfförtroende, som behagade alla utan att misshaga någon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
