Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hilma Rotenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ «Och ändå störtade ni er uti.»
«Ja, nådig fröken», invände Gerhard med en frågande mine,
(rkunde jag väl annat göra, den ene stackarn skall väl’hjelpa den
andre.»
«Det var en vacker, handling, herr Gerhard.»
Den unga gesällen betraktade fröken med förundran, utan att
svara något på hennes artighet.
«Det har kommit dam i pendylen», sade han; «det vore bäst,
att jag toge den hem; pojken skall få öfva sig att borsta rent.»
•Jaså, gossen blir qvar hos er?»
«Åh ja, jag bad mästaren, jag, och som pojken är en stackare
utan far och mor liksom jag, så . . . men lika godt om den
sa-ken; farväl, nådig fröken 1»
Gerhard gick, och Hilma satte sig djupt begrundande på
soffan och lutade den bleka pannan i handen.
Denne yngling, gesällen inne hos urmakaren, hade länge fastat
hennes uppmärksamhet; hon hade sett honom i många år, alltid
glad, alltid munter, alltid flitig och en ifrig försvarare af allt
värnlöst; den lilla Bologtieser-hunden hos kommerserådet snedt emot
räddades af honom ofta undan de raskt framåt ilande vagnarna,
och om en gammal qvinna föll omkull i halkan, visst var det
Gerhard, som lyfte henne opp och ledde henne till trappstenea
utanför huset.
Gerhard hade under hennes ögon växt upp från gosse till
yngling, och ännu var han samma glada Gerhard som förr. Hilma
var ej kär i den unga gesällen; deras bildniag var af en så him*
mefevidt skild beskaffenhet; hon en flicka, van vid den ton, som
ensamt tillhör den högre societeten, han deremot en gosse med
lika enkelt sätt att vara som hans lefnadsvanor voro enkla.
Emellan tvenne sådana kan ej kärlek uppstå, och blir detta n$gongång
händelsen, är det ej kärlek i en ädlare mening, ty en vefklig
kärlek kan ej lefva utan ett själsbyte, en cirkulation af känslor och
idéer mellan tvenne väsenden. Men hon älskade likväl denne
yngling, emedan han var olik alla andra hon kände, emedan han
alltid var glad, naturligt munter. När hon såg hans fryntliga ansigte
titta ut ur verkstadsfönstret midt emot, var det liksom hennes
dysterhet blifvit fläktad bort, och hon tänkte: «der är ändå en
ménniska, som är riktigt glad — och hvarför?» frågade hon sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
