Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjernehof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bataljstycketia, som suto öfver hvarje dörr och påminte om något
storverk af en Lichton — allt gjorde, att han lefde i fordomtima
och på allt sätt sökte glömma, att han lefde na. Han läste der*
fore inga tidningar, ingen nyare litteratur, ty öfver allt hade dessa
revolutionära idéer insmugit sig, som i hans ungdom utgjort hans
saliga fars fasa, denna lära om massans välde, om massans
rättigheter, med upplysande teckningar af massans råhet och massans
blodtörst.
Han, liksom många andra, fruktade folket, derföre att han
förutsatte, att det måste vara rått och blodtörstigt# att massan ej
kunde lyftas ur sin förnedring, att man ej borde våga ens försöka
det, för att ej väcka dess slumrande kraft och krossas af den rö-
relse man sjelf begynt.
Sådana voro hans idéer, och det var således ej underligt, att
han drog sig tillbaka i ett försvunnet tidehvarf och afskydde det,
i hvilket han lefde.
Sådan var en man af några och sjuttio års ålder, som en
afton vintern 1840 satt ensam i sitt rum framför ett par stora
vaxljus, som i sina massiva silfverstakar brunno på det svarta
marmorbordet, då hans kammartjenare, en liten gråhårig trotjenare,
trädde in och, med så tysta steg som en smygande katt, trippade
fram öfver mattan och räckte fram en lång silfverbricka, på
hvilken ett bref låg; ty på Stjernehof nyttjades bricka till allt hvad
baronen begärde, bref, vatten, vin, näsduk, med ett ord allt.
Baronen kastade en hastig blick åt sidan och tog brefvet;
betraktade sigillet; det var hans sons; han tog saxen och klippte
upp brefvet för att ej skada sigillet.
När den gamle läste detta bref, blef hans ansigte allt mera
mulet, och slutligen blickade han skarpt på kammartjenaren och
sade: «ni kan gå er väg.» Gubben lydde; det var klart, att
hofmarskalken hade fått en ledsam nyhet; forskning var ej den gamle
betjentens sak.
När den gamle tjenaren lemnat rummet, fortfor baronen att
läsa; hans buskiga gråa ögonbryn rynkade sig tillsammans;
slutligen steg han upp och gick med starka steg fram och åter.
•Äfven du, min son!» yttrade han vid sig sjelf, »äfven du! —
Tiden undergräfver på alla håll det gamla, det, som i århundraden
varit heligt, och förräderiet växer inom familjerna. (En stunds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
