- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 5. Får gå! ; Ett namn : Genremålning /
197

(1869-74) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En själringning

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

grönaktigt gul ansigtsfärg, en vfspegling af mammas sidenschal.
Hon kallades af alla flickor i trakten för «söta Sara», ty alla voro
rädda for henne; det fanns ingen, som icke höll alldeles grufligt
af den «lilla snälla Sara Klähvitt», när hon helsade pä; de flickor,
som egde bröder eller fästmän, ålade dessa som en oeftergiflig
pligt att «dansa med Sara», «för si, annars äro vi olyckliga», det
vft resonen; med ett ord, Sara var en flicka, som var med
Öfverallt och som, sträng som rättvisan sjelf, dömde öfver lefvande
och döda.

Hon var likväl icke, som vårt svenska konversations-lexikon
uttrycker sig om Trajanus, «öfvermåttan» rättvis, ntan iakttog
alltid deri ganska mycken måtta. Mamsell Sara var en evig ungdom
med fria lockar omkring den magra halsen och en cförfaslig»
kärlek for dans.

Man såg således den söta Sara om jularna hålla ut i
galop-pader och valser, så att man fruktade att hon skulle omkomma;
men hon blef aldrig hvad man kallar utschasad utan var sig lika;
hon var oförgänglig.

Men der hemlna, emellan nöjena, var hon merendels alltid

sjuk och höll på att dö hela året om, utom under julkalasema

och vid fadderskap, bröllop och begrafningar, då hon liksom fick
nytt lif. »Söta Sara» ’ var i öfrigt mycket nervsvag och kunde
traktera med berättelser om dåningar, spasmer med och utan skratt,
hjertklappning och tusende andra i vetenskapligt hänseende
intressanta saker.

Det var en fredags förmiddag år 1822 på våren; fru
Klä-hvifct hade nyss varit ute i trädgården och skurit opp litet
paUen-tia, och mamsell Sara och hon suto tillsammans i all endrägt i
4et allraintressantaste samtal.

«När jag var ute, så kom Kajsa Långben förbi», sade fru
Klähvitt, «och så frågade jag: hvarifrån kommer Kajsa? «Från
Tegelviken», sa* hon. Jaså, huru mår hennes nåd? «Åh jo, hon
är mycket sjuk», sa’ Kajsa; «och i går aftons tog hon nattvarden»,

sa* Kajaa, och kapten hade kommit och hade kaptenskan med sig,

och små fröknarna hade gråtit, det hade Kajsa sjelf sett, då hon
var inne i köket. Ja, ja, gumman Tegelskans är nog gammal hon
och sörjer också salig majoren, så att hon inte länge kan hålla ihop.»

•Åh ja, hon har alltid varit ofomuftig», yttrade mamsell Sara.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free