Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En själringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med bvad rättighet vet jag icke, men den redlige presten hade
änd& befallt, att det skulle ringas for svarfvar-Anna klockan tolf.
Den stackars Anna hade varit sjok hela v&ren; Ros hade
hemtat doktorn och skänkt honom en guldring, men doktorn hade
inlemnat den till prosten och bedt honom vid tillfallet använda
den for den fattiga familjen; — det skulle varit en blodspenning
att mottaga den af den fattige, fastän det hade varit härdt att
neka hvad han med fullt, varmt, tacksamt hjerta ville gifva.
Anna dog; den späda oskuldsfulla själ, som nu i några år
sammanknutit den landsflyktige med sitt fädernesland och sin stilla
lycka, hade lemnat honom, och detta slag träffade djupt den
finkänslige mannen. Hela excentriciteten af hans lynne uppvaknade på
en gång, och med sin moderlöse gosse i knät satt han länge med
torra ögon och förtviflan i själen bredvid sängen, der hans
slumrande hustru hvilade för att aldrig vakna meta.
Sällan är sorgen fri från sjelfförebråelser; den sårfade själen
göt en sträng efterftkning med sig sjelf: det hårda slaget måste,
kan ej vara annat än ett straff, en bitter frukt af ett ondt, som
vi sjelfva utsått. En hvar har lärt sig, att få sorger gifvas, som
ej utspringa från våra egna fel, de må då kallas brott eller endast
svagheter; om vi riktigt pröfva oss sjelfva, bero de flest* af våra
motgångar antingen af ett förut begånget eller ännu fortfarande
fel, och det vanligaste är det: att ej vara hemmastadd med sin
egen ställning, att beständigt och ända in i döden önska en
förändring.
Det är brist på tålsamhet och på ett ödmjukt barnasinne,
som slår de flesta och de djupaste såren i menniskosjälen.
Kommer sedan en oförutsedd, en djupt gripande förlust, då vaknar
hela denna sjelfförebråelse, och då förstå vi henne icke, utan begå
misstag — ångrens och bättringens misstag.
I denna ställning var den fordne baronen, då han, aftonen
efter sin hustrus död, lemnade sin lille gosse till en grannhustru
och gick till prestgården.
Svarfvaren Ros steg in till presten, en gubbe, som i fyratio
år med kärlek och saktmod, med ord och föresyn hade styrkt,
upprättat och tröstat sina sockneboar. Det fanns också ingen i hela
församlingen (då man undantar mamsell Sara Klähvitt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
