Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En själringning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Det fir en vbarnslighet», yttrade han* «jag vet det; hela
verlden skulle skratta deråt; men jag kan likväl ej annat. Om ni visate,
herr prost, huru mycket jag älskade min Anna, hon, som höll sä
mycket af mig, stackars forskjutne gubbe, som in i döden höll af
mig och som nu deruppe ber för mig om förbarmande, försonar
mig med min far och med milda ögon ser ned pä mig: ack; herr
prost, le icke, menniskan är svag, men för min själs ro — jag
begär ej mera, än att min Anna åtminstone i döden må åtnjuta
sin rang som friherrinna Lichton — hon visste det aldrig sjelf och
hade säkert ej satt värde derpå — jag vet det; men ändå —
ändå, herr prost, låt själringa mellan klockan tolf och half ett.
Jag har aldrig gjort anspråk på min börds företräden; jag har,
som ni ser, frivilligt afsagt mig allt för min räkning — men for
min stackars Anna — ack, herr prost, det är en annan sak.»
Den goda presten kände för väl menniskohjertat för att le åt
denna lösryckta idé; det var en barndomstanke, en känsla, som
slagit rot i barnets själ och som hvarken tid eller omständigheter
kunnat qväfva.
«Stackars Lichton», sade han till svar, «du är ett barn, det är
en barnslig önskan; men kan det mildra din sorg — hvarför icke?»
«Ni låter då ringa klockan tolf?» inföll mannen hastigt med
glänsande ögon.
«Ja, min vän, från tolf till half ett — är ni nöjd nu?»
«Ja, Gud välsigne er, att ni förstod hvad jag ville säga, att
ni fattade hvad mitt hjerta ville. Ser ni, klockorna låta sina
toner ljuda i rymden och ingen förstår, hvad de säga;, blott jag och
hon — hon, herr prost, henne sker rättvisa.»
Och då klockorna andra dagen ljödo öfver nejden, gick
svarf-varen Bos utanför sin stuga med sin gosse på armen och lät
honom höra klockorna. v
«Hvarför ringa klockorna nu?» frågade gossen.
«l?ör din stackars mor — för din mor ringer det klockan
tolf — endast för henne* Och nu slöt han gossen hårdt i
famnen och gret.
Det finnes «klokt» och «för&tåndigt» folk, som le åt denna
känsla; merf det var ju icke annat än en barndomstanke, som
banade sig väg genom gubbens hjerta — det är ej något att le it.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
