Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Vännerna
- Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men med tiden, med tiden, om hon går så har, blir hon hans
trogna afbild; stackars barn!» Han gick derifrån och roade sig
hela aftonen på spektaklet — der han, glad som ett barn,
skrattade åt Jovial.
*
Midt öfver gatan.
Gamle urmakaren Winter sysselsatte sig, oaktadt sin
ålderdom, med sitt yrke; det började väl bli något svårt for den gamle
att fila en aspindel» eller rigta en «ressårQeder» eller laga en
af-sliten kedja i ett fickur; men han öfverlemnade också allt sådant
ftmåplock åt Gerhard, som var hans högra hand. Gubben satt
imed-lertid med sitt slätkammade hvita hår vid arbetsbänken hvarenda
dag och roade sig med att bota sjukliga toiletter och pendyler.
Urmakaren Winter var för öfrigt en trubbig, litet kinkig
gubbe, som sällan fann något till lags och som i allmänhet liksom
följde sin instinkt vid bedömmandet af sin nästas handlingar.
Tyckte han om personen, och detta berodde på Gud vet hvad»
första intrycket eller fysionomien eller någon händelse, som föll sig
gynnande eller tvärtom för personen, då gubben träffade honom;
med ett ord, det var någonting alldeles tillfälligt — men derefter
blefvo också hans känslostängar stämda — och de hvarken sjönko
eller stego i ton derefter. Det fanns således vissa, som knappast
nog kunde göra illa och andra, som rent af aldrig kunde göra väl.
For en kung skulle det varit ett olyckligt felt men för en
urmakare kunde det gå an, fastän äfven der många små förargelser
uppstodo af gubbens sätt att dömma efter gehör.
Men saken hjelptes imedlertid något deraf, att han var en
hederlig och god menniska, som ej ville göra någon orättvisa och
som ganska väl kände till sin svaghet; hans uppförande rättade
sig derefter, och det var således en regel, att gubben aldrig var
kinkigare än mot sitt hjertas favoriter och aldrig mera efterlåten,
an då frågan var om en, som han ej kunde tåla.
Han fann, att han måste hålla vakt om sitt eget hjerta, och
lik en gårdvar morrade han åt dem, som ville gå in, men hviftada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:09:53 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/5/0240.html
