Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vet ej så noga; der var mörkt, emedan ingen der ännu kommit
med bloss, men, oaktadt mörkret, varseblef jag några ridande
figurer, som ilade omkring ett stycke ifrån mig, de tycktes vara tre.
På en gång afbröts detta sakta rosslande, jag hörde omkring mig,
af ett häftigt anskri, och jag ilade dit; det var en sårad, af
hvilken den ena af de ridande personerna med våld ville rycka fracken;
armen var afskjuten. Det var en stackars fransman och röfvarpacket
några kossacker. Inom ett ögonblick hade en af de andra med en
lansstöt mördat fransmannen, och röfvaren fortsatte* sitt verk, då
jag, mera het än klok, gaf honom ett sabelhugg öfver örat, så att
han sjönk i mark, men fick också nästan i samma ögonblick
betalning af en bland hans kamrater. Här uppe i hårfästet sitter ännu
ärret efter min mandat», tilläde majoren och strök med fingrarna
öfver pannan. «Hugget var häftigt och jag dignade ned bredvid
kossackkanaljen, som låg der pustande med den kära fracken i
händerna. Jag vet ej, huru länge jag låg, men när jag åter kom
till sans, hvilade mitt hufvud i en menniskas knä och man för-
bant mig. Med ungdomsstyrka reste jag mig upp och frågade
hvem det var, som varit min hjelpare. Jag blef något öfverraskad,
då jag på svenska erhöll det svaret: «Jag var er nära, när ni
anföll kossackerna, och när ni stupade rusade jag i min ordning på
de två öfverblifna, som, osäkra om vårt antal, flyktade; nå väl,
jag såg er gerning, hvad är ert namn?» — Fredrik Lutzow vid
N. regemente. Och ert? frågade jag. Främlingen teg ett
ögonblick; men sade ändtligen: «Ni vet ej, hvad det vill säga att
vara landsflyktig; ni vet ej, hvad det är att ej ega ett
fädernesland, att vara död — död för alla.» Nej, gudskelof; men huru
då? sqde jag. «Ni är en god yngling», återtog främlingen; «nå
val, jag är landsflyktig från Sverige och är död — är död som
Svensk, men jag har följt alla edra steg, jag har blandat Inig i edra
skaror, ty mitt språk fick jag höra, fastän jag var död.» Det var
ej utan, att jag ryste litet grand att så der i mörkret bland
likhögarna sitta bredvid en varelse som jag skymtade och som sade:
«jag är död.» Det föreföll mig spöklikt, rysligt; jag glömmer det
aldrig. Kanske jag till och med blifvit rädd, om icke såret i
pannan svidit så rasande, men nu distraherades jag betydligt, och
min upprörda fantasi fick icke makt med mig. Död? frågade
jag; ni talar så dunkelt, ni lefver ju! «Ja, jag är lefvande död»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
