Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Midt öfver gatan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
yttrade gestalten och uppreste sig; «vi måste skiljas, som vi träffades,
i mörker; farväl!» Han fattade min hand, och se, haps hand var
varm, som min; jag släppte den icke. Ni har räddat mitt lif, sade
jag; ert namn, säg mig ert namn! «Mitt namn, gode yngling, mitt
namn; nej, släpp mig; jag kan ej säga er mitt namn.» Ja, men jag
måste veta det, yttrade jag med bestämdhet. «Nå väl, jag heter
Lichton, fordom baron Lichton; farväl!» Se der hela historien.»
Hilma hade mot slutet af berättelsen stigit upp och gått
några steg mot majoren; hennes ansigte var blekare än förut.
ftHvad går åt dig, flicka?» frågade modren då hon såg sin
dotters ställning och blekhet; «är du sjuk?»
«Nej, min mor, men —» tilläde hon, oden der berättelsen
rörde mig så djupt.»
Det var mot aftonen; solens sista strålar glimmade mellan
bladen på Callan; gul dfiskarne glänste i sina guldharnesk mot solen,
och ett rödt skimmer hade bredt sig öfver rummet. Det var så
stilla lugnt och fredligt derinne; alla tego. En betjent anmälde:
baron Lichton, och några ögonblick derefter inträdde Ludvig Lichton.
Hans vackra, fina ansigte hade sitt vanliga, på en gång milda
och manliga uttryck, och med sin vana vid menniskor visste han att
i sjelfva sin helsning på majoren inlägga något, som denne tyckte
om, som på en gång gaf majoren en annan åsigt af den unga
baronen, än den han traditionellt hyste om hans far på Stjernehof.
Samtalet ville likväl ej taga riktig fart; litet hvar hade blifvit
något förstämd af majorens berättelse. Ludvig Lichton såg sig
forskande omkring; Hilma kastade på honom en blick, som ingen
märkte utom Göthilda, men hon förstod den icke, så underlig, så
egen var denna blick. «Det är något hemligt», tänkte Göthilda
vid sig sjelf och började med en nål sticka ut sitt namn i det
tjocka bladet af en Cactus.
Baron Lichton vände sig genast till Göthilda, som tycktes
minst förstämd, och snart var deras konversation i gång. Han
fick veta mycket om den goda Clementine, som hade öfvertalat
majoren, att hon (Göthilda) skulle få följa med; hon beundrade
slottet och sjelfva obelisken, som ett slags underverk, och
strömparterren sedan och den goda drottningen, som anlagt en så vacker
plats, der små barn finge sola sig och njuta af en frisk fläkt —
allt, allt fick baronen veta, och, med den mest förvånande förmåga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
