Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Novembernatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de sprängda fönstren, söndersletos af stormen och flögo likt långa
försvinnande ormar genom luften. En galopperande häst ilade forbi
fönstret åt kyrkan till och några minuter derefter började klockan
att i långsamma, afmätta slag förkunna, att folket borde samlas.
«Herre Gud, det brinner på Stjernehof», ropade hela den
värnlösa skaran derinne i fattighuset. Blott de begge blinda sade:
«Gud ske lof, att vi äro blinda; vi se ingenting af alltihop.»
«Ser man», sade Jon, som ensam ställt sig utanför stugans
dörr for att fritt Öfverskåda scenen, «ser man, vredens eld har fallit
öfver det gamla nästet — se så, min saliga herre! den orättmätige
arfvingen ntdrifves af Herrans eld.»
Det låg något högtidligt i den gamles nttryck och i hans
utseende, der han i stormen stod utanför sin koja och förkunnade
himlens straff öfver den han trodde vara en brodersvikare.
Riddarsalens fönsterrad var vänd mot viken och en del af
parken, och således hade ingen på slottet blifvit varse olyckan,
förrän röken började tränga g6hom förstugor och korridorer; och
man skyndade att uppsöka orsaken. Då man öppnade de stora
dörrarna till riddarsalen, var denna en enda hvirfvel af eld,
hvilken den plötsligt insläppta luftströmmen kastade mot fönstren, och
det var just i detta ögonblick fattighusets invånare kommo ur sin
spökfrnktan.
Den tyste kammartjenaren skyndade till sin herre. Han in*
trädde okallad och ropade med -en röst, som förtviflan och fruktan
gjorde skränande: «Nådig baron, elden är lös i riddarsalen.»
Den stolte ädlingen, som genom en lång vana vunnit en
sjelf-beherrskning, hvilken ej svigtade för något, förändrade ej en mine,
utan blott reste sig upp och sade: «Nå väl, då bör man släcka,
om man kan.»
Elden rasade dock genom det häftiga luftdraget i de ändlösa
förstugorna och gångarna med o tämjd kraft och förvandlade snart
hela den ena hälften af byggningen till en massa af eld. Baronen
uppbjöd alla menskliga krafter och stod der sjelf, reslig och
mäktigt befallande, midt i röken och trotsade storm och eld, likasom
han förut trotsat allt. Det var förgäfves; stormen tjöt derutanför;
ruta efter ruta sprang sönder och lemnade en ny genomgång for
vinden; det susade, knakade och sprakade i det väldiga taklaget
och vrålande sökte luften sig väg genom de många vindeltrapporna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
