Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindesvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
beskrifva menniskolynnets aberrationer, vore det önskligt, om vira
psykologer och våra folkledare gjorde som astronomerna och
utforskade lagarna för sjelfva afvikelserna.
Dessa äro gifna; men det beror på oss att förut beräkna dem
och ur samhället aflägsna allt, som kan missleda eller ställa det i
den ställning till individerna, att det ej rubbar deras viljas
utveckling till full sjelfständighet.
Kompassen missvisar, om en stor jernmassa ligger bredvid
honom, men håller sig orubbligt riktig, om han placeras under
honom, och det är just dessa mäktiga massor af intressen, dem
man kastat åt sidan till förmån för vissa klasser, som rubba sjelfva
folket ur dess jemnvigt.
Och dessa klasser, vinna de egentligen derpå? Missvisa icke
också dessa? Jo vidst! De ligga i bojor inom sina egna
privilegier och peka antingen åt ett oriktigt väderstreck orörliga och
liksom fastlästa af en trollformel, eller irra de i alla väderstreck,
dragna och tillbakastötta från tusende spridda punkter. Våra
idéers gång, våra känslor, våra moraliska och intellektuela krafter
bero således mera än vi ana på vår yttre omgifning och på de
intryck vi erfara; en helt annan naturåsigt utbildar sig hos bergs-*
boen än hos den, som bebor slätterna, helt andra känslor väckas
hos palatsets än hos kojans son, och helt andra serier af idéer
fortgå hos den frie än hos slafven.
Öfverallt spåra vi detta yttre inflytande, och vi erkänna det
villigt, då frågan är om en nationalkarakter, men motsätta oss, då
frågan blir om individernas. Vi fordra samma rättsbegrepp, det
vill säga, samma förmåga af moraliska slutsatser hos en och hvar
inom samhället, då likväl dessa klaBser sig emellan äro lika
aflägsnade som kinesare och europeer, greker och eskimåer, fastän
de bo bredvid hvarandra.
Jag har läst om en stor författare,* som en tid varit
frånvarande och som, då han återkom hem och satte sig vid sitt
skrif-bord, fann sig ur stånd att som vanligt sammanhålla sina idéer;
hans plats hade utsigt till en trädbeväxt park, och der bakom sköt
ett gammalt torn upp öfver de gröna löfmassorna; han förstod ej,
hvad det kunde vara, som störde hans tankegång; det var något,
det kände han, som felades — och hvad var det slutligen? Jo,
man hade nedhuggit ett träd och en större del af det gamla tor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
