Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindesvik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa namn hafva likväl, man må nn anse dem för blotta ljnd
eller icke, dock alltid åtgjort de skilda kärnor, kring hvilka
händelserna grupperat sig; nå, i hvad hänseende tror dn, att adeln
icke mera tillhör (olketP»
«Jag tror», yttrade Ludvig, «att adeln nu närmare än förr
tillhör folket, och att ingenting mera återstår, än att den äfven sjelf
erkänner det. Det är detta erkännande man fordrar, som tiden
begär — och egentligen begär man då ingenting mera än ett
erkännande de jnre af ett förhållande, som de facto länge förefunnits;
det är ej egentligen fråga om adelns tillintetgörelse, ty våra
minnen, om vi ega några, kan ingen beröfva oss; vår ära, om vi
uppehållit den, kan ej frånryckas oss. Tiden och dess vexlingar
hafva ej kunnat ntplåna namnet Montmorency ur Frankrikes* ej en
Brahes, Bondes eller Homs namn ur vår historia. Det sannt
historiska qvarstår orubbadt, och det beror på oss sjelfva, om det
skall ega betydelse äfven i hänseende till oss eller om det endast
är ett minne. Tiden begär blott, att adeln skall erkänna sig vara
en del af folket, sedan den otvungen sjelf blandat sig dermed,
sjelf täflar dermed, sjelf i sina handlingar och sätt att lefva har
förenat sig med folket.»
«Ja, jag förstår dig», yttrade den gamle baronen, «du tror ej,
att adeln bör störtas, ntan blott, att den bör närmare förena sig
med massan, för att liksom sprida adel i dess tänkesätt, höja
massan till sigP»
«Både ja och nej, min far», återtog baron Ludvig, något
förlägen öfver sin fars alldeles egna åsigt af förhållandet. «Ja, jag
önskar en sådan amalgamering; men jag behöfver ej önska den;
ty den är r$dan skedd, och deraf härleder sig mitt nej. Allt det
goda adeln såsom en särskild klass har kunnat göra folket, har
den redan gjort. Det förefaller mig som ett slags organisk
förändring inom samhället, liksom en dylik inom djurverlden. Jag
har läst någonstädes, att det finnes djur, som i sin första
utveckling andas med gälar, men att småningom fria lungor utveckla sig
och gälarna förvandlas till andra apparater; det förefaller mig, som
om förhållandet vore detsamma för adeln och alla dylika särskilda
folkklasser i hänseende till menniskoaamfnndet. Det fanns en tid,
då folket andades och lefde genom sin adel, sin prestkast, sina
privilegierade klasser, men småningom har det lärt sig att andas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
