Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Morgonbesök och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*Jo, goda fröken; men, Jiila söta nådiga fröken, bli inte ond
p& mig; för lilla Mimi menar s& väl, s& . . .»
«N& vidare! tala, Mimi, hvad var det med gumman Winter P»
«Åh jo, jag skickades ditin med friherrinnans lilla ur, och s&
råkade jag sjelfva frun, och hon frägade efter fröken Emma, och
så böljade hon att säga, att hennes son doktorn skulle gifta sig
med fröken Emma Lntzow, och hon var så glad, urmakerskan,
och så — det skall bli något rart att se vår son väl gift — och
blott det eklateras, så kommer jafc upp till er och helsar på Emma.
Hon sade inte en gång fröken — och helsar på Emma, sa’
urmakerskan, och urmakerskan kunde väl också vara glad, om den äran
hände henne, att hon finge komma hit i huset och få en fröken
till svärdotter, urmakerskan.»
Mimi hade med mathematisk visshét beräknat, hvilka följder
det lilla ordet «urmakerskan» skulle hafva med sig, och Emma
befann sig under hela berättelsen liksom på en sträckbänk, och detta
ord verkade hvaije gång, det upprepades, smärtsamt som slaget
af en krampfisk. Emma bet sig i läppen.
«Hör, Mimi, fru Winter känner jag icke; men hon är en
hygglig menniska, och du kallar henne således i min närvaro för fru
Winter och ingenting vidare.»
«Söta, nådiga fröken», återtog Mimi med en viss snyftning i
rösten, «det var det jag visste, att fröken skulle bli ond på mig;
också är jag bra dum, som inte kan dölja något för min egen
fröken — men, lilla fröken, jag är så van att kalla fru Winter
for urmakerskan, för si, hvarenda menniska af mina agelikar» här
i huset kallar henne «urmakerskan midtöfver», och inte menade jag
illa dermed. Söta goda fröken Emma, förlåt mig, att jag var
oforsigtig.»
«Gör ingenting, Mimi», tröstade Emma; «du skall ej tro, att
jag blef ond på dig.»
«Nej, det bör fröken också inte bli, för det har jag ej
förtjent; men inte kan nådig fröken undra på, när jag hör simpelt
borgarefolk — för si, annat är ändå inte Winters — skryta af att
lefva kamratiskt med min goda fröken, som är så långt öfver deras
tankar. Jag är sjelf också af borgarfolk, så att jag nog vet, hvad
som passar eller inte.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
