Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Två älskande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skall du uppmuntra mig; då jag upphör att hoppas, då skall du
åter tända hoppets gnista; då jag håller på att förakta
menni-skorna, skall du lära mig att älska dem I — Du har, goda Hilma,
inverkat mera på min känsla, på mitt sätt att se verlden, än du
vet. Jag var, då jag såg dig forst, en vanlig egoitt, jag
utvecklade mig till det jag blef, till en verldsman, blott for att kunna
beherrska menniskorna; jag föraktade dem alla; jag ansåg dem
som främmande verktyg omkring mig; jag beslöt att begagna dem
— du, du, Hilma, lärde mig först inse, att jag står i ett evigt
förhållande med alla de andra, att jag sjelf är ett verktyg for de
öfriga, att vi alla äro hjul i samma mekanism; du lärde mig, att
det var kärleken allena, som sätter denna mekanism i rörelse, att
man, då man älskar menskligbeten, först vet hvarför man verkar.
Ack, Hilma, du lärde mig, att jag, just då jag trodde mig ensamt
öfverlägsen, ensam var beroende.»
Hilma smålog åt sin älskares värma.
«Men, Ludvig», började hon, «han skall således till din gamle
far; tror du, att han skall älska den anspråkslöse ynglingen, tror
du, att din far skall blifva nöjd med att upptaga honom i
familjen? Jag tror det åtminstone icke, och, för att tala uppriktigt,
din far har rätt. Det skall besvära ynglingen att få ett sådant
namn; han har rätt, din far, att det ej vore en välgerning, om
man klädde en naturens son i ett pansar: han skulle finna sig
nedtyngd deraf och förlora hela sin förra kraft.»
«Men, Hilma, jag måste», sade Ludvig, «jag har ej rättighet
att dölja något, om äfven detta något skulle besvära honom.
Hemligheten är ej min, utan hans; jag är skyldig att återlemna honom
sitt namn. Gör med det hvad du vill, skall jag säga, behåll det
eller kasta bort det; jag har blott fullgjort min pligt.»
«Jag finner, att du har rätt», sade Hilma och tryckte, hans
hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
