Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gerhard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Du söijer honom, Gerhard», yttrade baronen; »mins du honom
eedan du var liten P»
«Som en drom, herr baron, men det var ändå han. Ack, herr
baron, han var visst slägt till mig; han tycktes hålla så mycket
af mig.»
»Du önskar således att få veta hvem din far var, stackars
gosse», yttrade den gamle baronen, rörd af en innerlig medkänsla
för ynglingen.
«Ja, herr baron, jag ville ge mycket derför; jag kan hvarken
få ära eller skam af honom; ty han är säkert dod, och hvarken
ara eller skam äro arfvegodé.»
»Tror du det? Det tror icke jag», sade baronen.
»Nej, fader Winter säger, att ära och skam äro »aflinge», och
ännu mindre, ty de äro en egendom, som följer den döde i grafven,
och jag tror, att han har rätt, ty kunde ära och vanära ärfvas, så
kunde ju belöning och straff äfven ärfvas, och det vore orätt.»
»Arbeta flitigt,- min gosse», sade baronen och klappade Gerhard
vänligt på axeln; »du är lycklig i din tro.»
«Det är besynnerligt», började baronen sina funderingar, sedan
han återvändt till sina rum, »det är besynnerligt, huru förvillade
begreppen dock kunna vara, att all känsla för ett ädelt minne,
ett stort namn kan dö bort i en menniskosjäl; vördnanden för
förfädren är dock en naturkänsla, men hos honom går den ej
längre tillbaka än till hans far. Besynnerligt! Jag kan ej följa
ynglingens tankegång; der måste, der shall finnas någon likartad
känsla med mina, men jag kan ej finna den, eller hvar den ligger;
säkert är, att en menniskosjäl måste vara lika organiserad hos alla
och Öfverallt, och likväl äro känslorna och tankarna, passionerna
och sjelfva hoppet så himmelsvidt skilda. Det synes mig, som
denne gosse vore en typ för vårt tidehvarf; denna säkra förtröstan
till sig sjelf, denna .tro på rättvisa, på jemnlikhet framstår for mig
liksom en gengångare från sagotiderna, då kämpen endast »trodde
på sig sjelf», en stolt egoism fostrad i stridens faror; nu har en
dylik tillförsigt inrotat sig bos folket. Hvarpå är det då, som de
troP Icke, som de gamle, på krigarens ära — nå hvad då? Jo,
på arbetets ära. Arbetet har således ställt sig i bredd med
modet, ihärdigheten i bredd med uppoffringen; det är besynnerligt,
men det lär så vara.» ’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
